London!
Ojdå...det var visst ett tag sedan jag bloggade sist! =)
Efter mycket tjat från en kär vän så ska jag nu ta och blogga lite om allt som händer här i London!
Kan inte fatta att jag redan varit här över en månad, tiden går så fort!
Kom alltså hit den 17 november. Hade vatt här 2 veckor tidigare på en 5 dagars semester med några kompisar. Kändes konstigt att åka tillbaka..med en enkel biljett... och tänka att detta nu är mitt hem. Men kändes ändå bra och väldigt spännande. Början på ett nytt kapitell i ens liv liksom, och om jag ska vara helt ärlig så känns det bra att börja på ny kula efter ett ganska så turbulent år i finland.
Första veckan så kändes det ändå som att man var här på semester för jag tog det bara lugnt, tog dansklasser på pineapple och såg musikaler. Var även på en arbetsintervju på Dominion Theatre där jag nu jobbar. Musikalerna jag såg första veckan var Imagine this (En ny musikal som floppade totalt och har redan lagts ner...), La cage aux folles (var ju tvungen att kolla in london versionen...den var bra..men både jag och min kompis som åxå gjorde la cage i finland tyckte faktiskt vår version var bättre..och INTE för att vi var med i den!), Rue magique (en ny musikal som spelade på en liten liten teater...väldigt bra) och sist men inte minst Stephen Sondheims A little night music (Bra...det var ju sondheim... =)
Fick alltså jobb på Dominion Theatre där de spelar We will rock you. Jobbar i foajen och river biljetter, säljer program, sitter inne i salongen och kollar så att folk inte tar foto eller filmar, och säljer glass i pausen! Är ett kul jobb. Och we will rock you är en väldigt bra musikal med fantastisk musik....har inte tröttnat på Queen-låtarna... ÄN! =)
Dem jag jobbar med är väldigt trevliga och sociala så känns bra. Det går ganska så bra med språket, men har upptäckt att även fast jag förstår det mesta så måste jag höra det mer än en gång för att det ska fastna i min hjärna. Vilket gör att man ibland känner sig lite dum när man måste fråga en extra gång efter vad de sa om vad man ska göra och så. Det tar mycket på energin att hela tiden koncentrera sig på språket..men jag antar att det kommer bli lättare ju mer tiden går. Vet inte om det är en fördel eller nackdel att kunna ganska mycket engelska innan man flyttar hit. Fördelen är ju att man förstår det mesta och kan prata en hel del... nackdelen är ju att man sätter större press på sig själv att man ska kunna prata som man gör med sitt modersmål och så bra är man ju inte.
När jag var här tidigare i år och hälsade på en kompis så hade jag lite kontakt med hennes agent... Här i London så har de allra flesta agent och de letar upp jobben till dig och skickar in ditt cv till olika auditions och så... Det blev aldrig av att jag träffade min kompis agent då... men tog kontakt med dem igen nu när jag kom hit och fick tid att träffa och sjunga för honom. Och han ville signa mig! =) Så nu har jag en agent som förhoppningvis kommer se till att jag får mycket jobb inom musikal=)
Men min första audition här i london fixade jag själv. Det var en öppen audition för en ny musikal som ska ut på turne. Auditionen var på teatern där blood brothers går (så coolt att ha sjungit på den scenen=) )...stog utanför i kö i en timme en ISKALL morgon i tisdags innan jag fick komma in och sjunga. När jag kom upp på scenen så var jag inte ens nervös..var bara koncentrerad på att försöka sluta frysa. Hade ingen aning om hur det skulle låta eftersom jag inte hade haft nån tid att sjunga upp ordentligt (bara små humma i kön utanför...) men till min förvåning så känder det jättebra! De ringde i fredags och sa att jag har fått callback...vilket betyder att jag ska tillbaka den 5 januari och sjunga igen. Väldigt kul! =)
Vet inte om det finns så mycket mer att skriva. Trivs väldigt bra här och hoppas att jag kommer fortsätta med det!=) Bor bra med 2 trevliga engelsmän (eller en engelskvinna och en engelsman=) )
Ska försöka att börja blogga lite mer regelbundet igen. Har faktiskt saknat det, men har liksom inte blivit av.
This is Mattiaz signing out from London
Efter mycket tjat från en kär vän så ska jag nu ta och blogga lite om allt som händer här i London!
Kan inte fatta att jag redan varit här över en månad, tiden går så fort!
Kom alltså hit den 17 november. Hade vatt här 2 veckor tidigare på en 5 dagars semester med några kompisar. Kändes konstigt att åka tillbaka..med en enkel biljett... och tänka att detta nu är mitt hem. Men kändes ändå bra och väldigt spännande. Början på ett nytt kapitell i ens liv liksom, och om jag ska vara helt ärlig så känns det bra att börja på ny kula efter ett ganska så turbulent år i finland.
Första veckan så kändes det ändå som att man var här på semester för jag tog det bara lugnt, tog dansklasser på pineapple och såg musikaler. Var även på en arbetsintervju på Dominion Theatre där jag nu jobbar. Musikalerna jag såg första veckan var Imagine this (En ny musikal som floppade totalt och har redan lagts ner...), La cage aux folles (var ju tvungen att kolla in london versionen...den var bra..men både jag och min kompis som åxå gjorde la cage i finland tyckte faktiskt vår version var bättre..och INTE för att vi var med i den!), Rue magique (en ny musikal som spelade på en liten liten teater...väldigt bra) och sist men inte minst Stephen Sondheims A little night music (Bra...det var ju sondheim... =)
Fick alltså jobb på Dominion Theatre där de spelar We will rock you. Jobbar i foajen och river biljetter, säljer program, sitter inne i salongen och kollar så att folk inte tar foto eller filmar, och säljer glass i pausen! Är ett kul jobb. Och we will rock you är en väldigt bra musikal med fantastisk musik....har inte tröttnat på Queen-låtarna... ÄN! =)
Dem jag jobbar med är väldigt trevliga och sociala så känns bra. Det går ganska så bra med språket, men har upptäckt att även fast jag förstår det mesta så måste jag höra det mer än en gång för att det ska fastna i min hjärna. Vilket gör att man ibland känner sig lite dum när man måste fråga en extra gång efter vad de sa om vad man ska göra och så. Det tar mycket på energin att hela tiden koncentrera sig på språket..men jag antar att det kommer bli lättare ju mer tiden går. Vet inte om det är en fördel eller nackdel att kunna ganska mycket engelska innan man flyttar hit. Fördelen är ju att man förstår det mesta och kan prata en hel del... nackdelen är ju att man sätter större press på sig själv att man ska kunna prata som man gör med sitt modersmål och så bra är man ju inte.
När jag var här tidigare i år och hälsade på en kompis så hade jag lite kontakt med hennes agent... Här i London så har de allra flesta agent och de letar upp jobben till dig och skickar in ditt cv till olika auditions och så... Det blev aldrig av att jag träffade min kompis agent då... men tog kontakt med dem igen nu när jag kom hit och fick tid att träffa och sjunga för honom. Och han ville signa mig! =) Så nu har jag en agent som förhoppningvis kommer se till att jag får mycket jobb inom musikal=)
Men min första audition här i london fixade jag själv. Det var en öppen audition för en ny musikal som ska ut på turne. Auditionen var på teatern där blood brothers går (så coolt att ha sjungit på den scenen=) )...stog utanför i kö i en timme en ISKALL morgon i tisdags innan jag fick komma in och sjunga. När jag kom upp på scenen så var jag inte ens nervös..var bara koncentrerad på att försöka sluta frysa. Hade ingen aning om hur det skulle låta eftersom jag inte hade haft nån tid att sjunga upp ordentligt (bara små humma i kön utanför...) men till min förvåning så känder det jättebra! De ringde i fredags och sa att jag har fått callback...vilket betyder att jag ska tillbaka den 5 januari och sjunga igen. Väldigt kul! =)
Vet inte om det finns så mycket mer att skriva. Trivs väldigt bra här och hoppas att jag kommer fortsätta med det!=) Bor bra med 2 trevliga engelsmän (eller en engelskvinna och en engelsman=) )
Ska försöka att börja blogga lite mer regelbundet igen. Har faktiskt saknat det, men har liksom inte blivit av.
This is Mattiaz signing out from London
jag vill faktiskt...KLAGA!
I sverige så tycker vi om att klaga, och vi försöker hitta så mycket som möjligt som vi kan klaga på. Det roliga är då åxå att i samma andetag så säger vi: Jag vill ju inte klaga...MEN... Så vi försöker få det att låta som att vi verkligen försöker låta bli att klaga men nu kan vi verkligen inte låta bli utan måste bara klaga just den här gången... Fast det e ju såklart bara en dålig fasad..i verkligheten så älskar ju vi svenskar att klaga. Och vi klagar på ALLT; Att allt är så dyrt, att det regnar för mycket, att det blåser för mycket, att det är för varmt, att det är för kallt, att bussen "alltid" är försenad, att bankomaten bara kan ge ut 500-lappar, att det är så stressigt, att man har för lite pengar, att man har för mycket pengar.... OKej, den där sista var kanske för mycket. Ska väl erkänna att jag aldrig hört nån klaga att de har för MYCKET pengar...men det skulle säkert kunna hända..och på fullaste allvar.
Jag läste i tidningen för några dagar sedan att det hade blivit tittarstorm efter att en nyhetsuppläsare i svt hade odlat mustasch som han inte brukade ha. Och massa människor hade ringt in efter 18-nyheterna och klagat på hur han såg ut...så när det var dags för 21-nyheterna hade han rakat av sig mustaschen igen.
Jag undrar hur folk tänker... Vem sitter hemma i tv soffan och anser sig ha rätten att ringa in till tv och bestämma hur han som läser upp nyheterna ska se ut? Hur kommer man ens på tanken att ringa in och KLAGA på nått sånt?? Jag tyckte inte heller han passade så bra i mustasch...men jag skulle ju aldrig tänka att jag har rätt att bestämma över någon annan bara för att jag sitter och tittar på honom. Och lika väl som det finns de som inte tyckte det var snyggt, så fanns det ju säkert de som tyckte det var jättesnyggt...smaken e som baken!
Läste nu idag att SJ hade haft lite kaos igår. Pga åska så hade strömmen slagits ut och ett fullsatt X2000 på väg mot sthlm hade stått stilla i 3 timmar, och det var jättevarmt och nån hade svimmat mm. Och direkt så ska alla KLAGA på hur DÅLIGT SJ är. HALLÅ??? vad tänker ni med? ja det är klart att det är tråkigt när sånt heller och jag skulle inte tycka det var så kul att sitta fast i ett tåg i 3 timmar. Men det händer!! Saker går sönder..det är ju bara att acceptera. Annars får man köpa sig en häst och ta sig fram med alltid...fast vad händer när den trampar snett och inte kan användas längre? vem klagar man på då? Tänk på alla gånger ni har åkt tåg innan och det har funkat! Nu kaske jag har åkt lite mer tåg än vad medel-svensson gör. Men jag har oftare kommit fram i tid än vad jag har varit försenad.
När jag var på stationen i gbg igår så skulle jag låsa in mina väskor i ett skåp. Det var mitt på dagen och väldigt mycket folk nere runt skåpen. jag hade bara en hundralapp och var tvungen att gå och växla den. HIttade 2 växlingsautomater men den ena var trasig och framför den andra stog en tjej och försökte få den att ta emot hennes skrynkliga 20-lappar. Ställde mig i kön och väntade och höll tummarna för att automaten skulle ta emot hennes skrynkel-lappar nu på 15:e försöket. =) Bakom mig kommer det en kvinna i 45-års åldern. Och börjar DIREKT att klaga: "Åh, det är väl bara typiskt att det inte ska fungera..det gör det ju aldrig...och nu är det semestertider och man e stressad och det är så mycket folk och då så fungerar det inte. Det är ju så jä'vla dåligt...varför fins det ingen som kan fixa detta så man kan få växla sina jävla pengar" mm. Själv stog jag och tänkte att det är ju bra att den ena växlingsautomaten fungerar iallafall... =)
Det är väl klart att man ska få klaga när nått inte är som det ska vara. Men man måste ju välja sina stunder tycker jag. Och man måste åxå inse att man inte är ensam i världen och när man ser att folk gör så gott de kan då finns det inget att klaga på även fast SJ:s tåg fastnade i 3 timmar...vad skulle de göra?! De jobbade säkert häcken av sig för att lösa det...men det är det ingen som tänker på...
Och vilket tråkigt liv man måste leva om man hela tiden ser allting som problem som man måste kommentera! Är glaset halvtomt eller halvfullt...det är ju bara att välja. Jag vill försöka se det som halvfullt...det blir man gladare av!
Så försök sluta att klaga på onödiga saker och se det positiva i saker ioch ting istället...DET vill jag klaga på! =)
This is Mattiaz signing out (...from Bjärnum... =) )
Jag läste i tidningen för några dagar sedan att det hade blivit tittarstorm efter att en nyhetsuppläsare i svt hade odlat mustasch som han inte brukade ha. Och massa människor hade ringt in efter 18-nyheterna och klagat på hur han såg ut...så när det var dags för 21-nyheterna hade han rakat av sig mustaschen igen.
Jag undrar hur folk tänker... Vem sitter hemma i tv soffan och anser sig ha rätten att ringa in till tv och bestämma hur han som läser upp nyheterna ska se ut? Hur kommer man ens på tanken att ringa in och KLAGA på nått sånt?? Jag tyckte inte heller han passade så bra i mustasch...men jag skulle ju aldrig tänka att jag har rätt att bestämma över någon annan bara för att jag sitter och tittar på honom. Och lika väl som det finns de som inte tyckte det var snyggt, så fanns det ju säkert de som tyckte det var jättesnyggt...smaken e som baken!
Läste nu idag att SJ hade haft lite kaos igår. Pga åska så hade strömmen slagits ut och ett fullsatt X2000 på väg mot sthlm hade stått stilla i 3 timmar, och det var jättevarmt och nån hade svimmat mm. Och direkt så ska alla KLAGA på hur DÅLIGT SJ är. HALLÅ??? vad tänker ni med? ja det är klart att det är tråkigt när sånt heller och jag skulle inte tycka det var så kul att sitta fast i ett tåg i 3 timmar. Men det händer!! Saker går sönder..det är ju bara att acceptera. Annars får man köpa sig en häst och ta sig fram med alltid...fast vad händer när den trampar snett och inte kan användas längre? vem klagar man på då? Tänk på alla gånger ni har åkt tåg innan och det har funkat! Nu kaske jag har åkt lite mer tåg än vad medel-svensson gör. Men jag har oftare kommit fram i tid än vad jag har varit försenad.
När jag var på stationen i gbg igår så skulle jag låsa in mina väskor i ett skåp. Det var mitt på dagen och väldigt mycket folk nere runt skåpen. jag hade bara en hundralapp och var tvungen att gå och växla den. HIttade 2 växlingsautomater men den ena var trasig och framför den andra stog en tjej och försökte få den att ta emot hennes skrynkliga 20-lappar. Ställde mig i kön och väntade och höll tummarna för att automaten skulle ta emot hennes skrynkel-lappar nu på 15:e försöket. =) Bakom mig kommer det en kvinna i 45-års åldern. Och börjar DIREKT att klaga: "Åh, det är väl bara typiskt att det inte ska fungera..det gör det ju aldrig...och nu är det semestertider och man e stressad och det är så mycket folk och då så fungerar det inte. Det är ju så jä'vla dåligt...varför fins det ingen som kan fixa detta så man kan få växla sina jävla pengar" mm. Själv stog jag och tänkte att det är ju bra att den ena växlingsautomaten fungerar iallafall... =)
Det är väl klart att man ska få klaga när nått inte är som det ska vara. Men man måste ju välja sina stunder tycker jag. Och man måste åxå inse att man inte är ensam i världen och när man ser att folk gör så gott de kan då finns det inget att klaga på även fast SJ:s tåg fastnade i 3 timmar...vad skulle de göra?! De jobbade säkert häcken av sig för att lösa det...men det är det ingen som tänker på...
Och vilket tråkigt liv man måste leva om man hela tiden ser allting som problem som man måste kommentera! Är glaset halvtomt eller halvfullt...det är ju bara att välja. Jag vill försöka se det som halvfullt...det blir man gladare av!
Så försök sluta att klaga på onödiga saker och se det positiva i saker ioch ting istället...DET vill jag klaga på! =)
This is Mattiaz signing out (...from Bjärnum... =) )
Gay och stolt?!
Runt om i världen så pågår just nu väldigt många pride-festivaler. Stockholm pride (som dessutom i år är euro-pride) kommer snart att gå av stapeln.
Jag har aldrig varit ett stort fan av pride...tyckte det mest varit ett jippo som istället för att höja toleransen mest bara spär på fördommarna som redan finns ute i landet om homosexuella. Jag var i sthlm 2 år då det var pride utan att besöka den överhuvudtaget, och när man berättade det för folk (läs andra homosexuella) så var det många som blev chokade (jag bokstavligt talat) Precis som att man MÅSTE gå på pride bara för att man är bög?!!
Första gången jag var på pride var 2005..men det var för att vi uppträdde första dagen med satur day night fever. Så jag var bara inne i parken den kvällen och lyssnade på det som var efter oss, vilket i och för sig var kul. Bra konsert liksom. Men sen var det inte mer med det. Jag åkte ner till skåne över helgen och "missade" resten av pride, men det var inget jag var speciellt ledsen över.
Förra sommaren så vad jag "hemma" i stockholm under pride veckan. Tänkte att det kunde ju vara kul att se paraden, eftersom jag aldrig gjort det tidigare, och se om mina förutfattade meningar om den stämde. Jag hade nämligen den bilden man får av media hur paraden är. "Bara" en massa (förlåt uttrycket) fjollor i mini-shorts och rosa boa runt halsen som stutsar runt på ett bilflak till schlager musik...eller hysteriska transor i vansinniga kreationer...alltså bara så hysteriskt och "fjoll-bögigt" som möjligt. Man kan väl säga att jag hade ganska fel. Visst fanns det en och annan rosa fjoll-troll och hysteri-transa, men mest av allt så var det vanliga normala människor som tågade förbi. Med plakat och banderoller. Det var faktiskt väldigt fint att se. Gay-poliserna, Stolta föräldrar, Positiva Gruppen Mfl. Efter att ha tittat på paraden en stund så gick jag och min dåvarande pojkvän in och med i paraden. Vi hamnade bakom banderollen: Regnbågsföräldrar..och jag måste erkänna att det var en ganska så cool känsla att gå hand i hand med den man var kär i, upp längs hela Hornsgatan där 1000-tals människor stod och tittade på och applåderade längs hela vägen, och man fick bara vara som man är. För säga vad man vill, och hur långt vi än har kommit med att bli accepterade, så tänker man sig ändå alltid lite för när man går hand i hand med en kille på stan. Man släpper händerna om man e på väg att möta några som ser ut att inte vara så accepterande (kanske en fördom i sig från homosexuellas sida...men man vågar ju inte chansa...). Så det var en häftig känsla att gå där och slappna av.
Efter det så var jag inne i prideområdet åxå en dag (en kompis hade en konsert) och det var trevligt. Men inget speciellt.
Min syn om pride hade på ett sätt blivit bättre, men på ett annat sätt konstaterat det jag redan tänkte om pride.
Att det kommer en massa homosexuella till pride från hela landet är ju självklart, och det är jättebra att homosexuella uppmärksammas, men det känns som att det är mer för att festa och ragga än för att göra så att det blir helt accepterat att va homosexuell i dagens samhälle. Vad händer sen när de åker tillbaka hem till sina mindre städer och kommer på jobbet på måndag... berättar de att de varit i stockholm på pride..? Att de har träffat världens gulligaste kille som ska komma och hälsa på veckan efter?? Eller går de tillbaka till att ha det som det var innan...om ingen frågar..så berättar jag inget heller..?? Och vad hjälper det då om man var på pride?? ingenting tycker jag.
Pride ska väl vara till för att uppmärksamma att vi fortfarande har en bit kvar till ett jämnställt samhälle? Inte bara vara en stor fest för homosexuella? (Om man nu vill vara som alla andra...varför ha en fest för sig själva?!)
Jag vet att det mycket är medias vinkel på hela festivalen som är fel. Det är klart att de väljer att sätta in en bild på en halvnaken rå sminkad kille som satt på rosa vingar på ryggen och tillhörande faghag än en bild på två "vanliga" killar eller tjejer som går hand i hand, men det är så synd. Känns som att man måste komma på ett sätt att ändra på det. Hur har jag inte kommit på än...återkommer!=)
Jag hade en disskution med en kompis om pride för ett tag sedan. Vi var överens om att medias vinkling är lite fel, men han tyckte att det är bra så länge man får en reaktion. Om Ulla och Nisse sitter hemma i sin stuga och ser ett reportage om Pride på Tv och blir upprörda så blir det iallafall en reaktion om än negativ... men jag är av en annan åsikt. Jag tror inte att man kan förändra folks åsikter genom negativa reaktioner. Jag tror mer på att visa att homosexuella är precis som alla andra. Inget konstigt alls. För det handlar ju om okunskap!
Pride betyder ju stolthet och det är klart att man ska vara stolt. Men jag tycker att de har fått det lite om bakfoten. De pratas så mycket om att man ska vara stolt för att man e homosexuell. Varför då?? Jag vill inte vara stolt för att jag är homosexuell. Varför ska jag vara det?? Heterosexuella går väl inte runt och tänker att de är stolta för att de är streighta?? Din homosexuelitet gör dig ju inte till den du är?! Det är bara en liten del av dig! Jag vill vara stolt för att jag är jag..för att jag är den människan jag är. Sen vem jag blir kär i spelar ingen roll alls!!
Det är en sån värld jag vill leva i. Där alla får vara som de vill..och vara stolta över sig själva!
This is Mattiaz signing out.
Jag har aldrig varit ett stort fan av pride...tyckte det mest varit ett jippo som istället för att höja toleransen mest bara spär på fördommarna som redan finns ute i landet om homosexuella. Jag var i sthlm 2 år då det var pride utan att besöka den överhuvudtaget, och när man berättade det för folk (läs andra homosexuella) så var det många som blev chokade (jag bokstavligt talat) Precis som att man MÅSTE gå på pride bara för att man är bög?!!
Första gången jag var på pride var 2005..men det var för att vi uppträdde första dagen med satur day night fever. Så jag var bara inne i parken den kvällen och lyssnade på det som var efter oss, vilket i och för sig var kul. Bra konsert liksom. Men sen var det inte mer med det. Jag åkte ner till skåne över helgen och "missade" resten av pride, men det var inget jag var speciellt ledsen över.
Förra sommaren så vad jag "hemma" i stockholm under pride veckan. Tänkte att det kunde ju vara kul att se paraden, eftersom jag aldrig gjort det tidigare, och se om mina förutfattade meningar om den stämde. Jag hade nämligen den bilden man får av media hur paraden är. "Bara" en massa (förlåt uttrycket) fjollor i mini-shorts och rosa boa runt halsen som stutsar runt på ett bilflak till schlager musik...eller hysteriska transor i vansinniga kreationer...alltså bara så hysteriskt och "fjoll-bögigt" som möjligt. Man kan väl säga att jag hade ganska fel. Visst fanns det en och annan rosa fjoll-troll och hysteri-transa, men mest av allt så var det vanliga normala människor som tågade förbi. Med plakat och banderoller. Det var faktiskt väldigt fint att se. Gay-poliserna, Stolta föräldrar, Positiva Gruppen Mfl. Efter att ha tittat på paraden en stund så gick jag och min dåvarande pojkvän in och med i paraden. Vi hamnade bakom banderollen: Regnbågsföräldrar..och jag måste erkänna att det var en ganska så cool känsla att gå hand i hand med den man var kär i, upp längs hela Hornsgatan där 1000-tals människor stod och tittade på och applåderade längs hela vägen, och man fick bara vara som man är. För säga vad man vill, och hur långt vi än har kommit med att bli accepterade, så tänker man sig ändå alltid lite för när man går hand i hand med en kille på stan. Man släpper händerna om man e på väg att möta några som ser ut att inte vara så accepterande (kanske en fördom i sig från homosexuellas sida...men man vågar ju inte chansa...). Så det var en häftig känsla att gå där och slappna av.
Efter det så var jag inne i prideområdet åxå en dag (en kompis hade en konsert) och det var trevligt. Men inget speciellt.
Min syn om pride hade på ett sätt blivit bättre, men på ett annat sätt konstaterat det jag redan tänkte om pride.
Att det kommer en massa homosexuella till pride från hela landet är ju självklart, och det är jättebra att homosexuella uppmärksammas, men det känns som att det är mer för att festa och ragga än för att göra så att det blir helt accepterat att va homosexuell i dagens samhälle. Vad händer sen när de åker tillbaka hem till sina mindre städer och kommer på jobbet på måndag... berättar de att de varit i stockholm på pride..? Att de har träffat världens gulligaste kille som ska komma och hälsa på veckan efter?? Eller går de tillbaka till att ha det som det var innan...om ingen frågar..så berättar jag inget heller..?? Och vad hjälper det då om man var på pride?? ingenting tycker jag.
Pride ska väl vara till för att uppmärksamma att vi fortfarande har en bit kvar till ett jämnställt samhälle? Inte bara vara en stor fest för homosexuella? (Om man nu vill vara som alla andra...varför ha en fest för sig själva?!)
Jag vet att det mycket är medias vinkel på hela festivalen som är fel. Det är klart att de väljer att sätta in en bild på en halvnaken rå sminkad kille som satt på rosa vingar på ryggen och tillhörande faghag än en bild på två "vanliga" killar eller tjejer som går hand i hand, men det är så synd. Känns som att man måste komma på ett sätt att ändra på det. Hur har jag inte kommit på än...återkommer!=)
Jag hade en disskution med en kompis om pride för ett tag sedan. Vi var överens om att medias vinkling är lite fel, men han tyckte att det är bra så länge man får en reaktion. Om Ulla och Nisse sitter hemma i sin stuga och ser ett reportage om Pride på Tv och blir upprörda så blir det iallafall en reaktion om än negativ... men jag är av en annan åsikt. Jag tror inte att man kan förändra folks åsikter genom negativa reaktioner. Jag tror mer på att visa att homosexuella är precis som alla andra. Inget konstigt alls. För det handlar ju om okunskap!
Pride betyder ju stolthet och det är klart att man ska vara stolt. Men jag tycker att de har fått det lite om bakfoten. De pratas så mycket om att man ska vara stolt för att man e homosexuell. Varför då?? Jag vill inte vara stolt för att jag är homosexuell. Varför ska jag vara det?? Heterosexuella går väl inte runt och tänker att de är stolta för att de är streighta?? Din homosexuelitet gör dig ju inte till den du är?! Det är bara en liten del av dig! Jag vill vara stolt för att jag är jag..för att jag är den människan jag är. Sen vem jag blir kär i spelar ingen roll alls!!
Det är en sån värld jag vill leva i. Där alla får vara som de vill..och vara stolta över sig själva!
This is Mattiaz signing out.
"Varför finns det ingen kärlek i världen längre..."
Efter att jag kom hem från Finland så har jag spenderat mestadelen av min tid i den underbara lilla hålan Bjärnum. Här har vi skapat oss vårt egna lilla underbara gruppboende som vi döpt till Trasdockorna. "Lite trasiga och knasiga i vårt trasdocksgäng" (om någon kommer ihåg det gamla barnprogrammet om trasdockorna) =)
Idag har min kompis dotter hållit på med en klippbok, så hon har klippt ut en massa bilder från tidningar och klistrar in i en bok. Efter ett tag kom hon ut til oss och utbrister: "Det finns ju ingen kärlek i världen längre...!" Hon ville hitta bilder på par som pussades och hade letat igenom en massa kvälltidningar och annat men utan att lyckats. Och det gjorde mig så besviken. Man blir ju lite "hemmablind" och van vid att bara läsa om hemska saker i tidningarna...men vad hjälper det?? Klart att det ska rapporteras vad som har hänt...men det har blivit att kvällstidningarna bara letar efter saker att skriva så de kan sälja en massa lösnummer..ju smaskigare och hemskare, ju mer säljer de.
För några år sedan så satt jag en sen kväll på en buss i sthlm och var ganska nere.. På bussen så var det en kille som delade ut en tidning med bara positiva nyheter...för han (liksom jag nu) hade tröttnat på att bara läsa om tragiska händelser. Och man blev glad av att läsa hans tidning. Det är tyvärr ända gången jag har sett den tidningen...
För några månader sedan så läste jag boken The secret. Den handlar om lagen om attraktion...att allt du vill ha kan du dra till dig, men det gäller att tänka och känna på rätt sätt. Jag har varit lite tveksam mot den där boken..medans andra i min vänkrets har älskat den, så det har blivit långa och många diskussioner. Jag vet fortfarande inte om jag tror på det helt..men jag kan tro på det faktum att negativa känslor föder negativa känslor och tvärt om. Om allt vi läser om i tidningarna e negativt så är det det vi bär med oss under dagen (medvetet eller omedvetet) och det gör att vi lättare hittar andra negativa tankar och känslor, och så blir det hela till en ond cirkel. Och det är ju verkligen som min kompis dotter säger....var har kärleken tagit vägen?? Om man ska hitta kärlek i tidningarna så står det till 99% om otrohet, vem som övergivit vem, sex-knep, Hur du får din partner att göra det just DU vill osv.... Inte mycket om äkta kärlek..om hur två människor bara kan njuta och ha det bra i varandras närhet...för det är tydligen inte så spännande att läsa om?? Men finns det nått, speciellt i dagens samhälle, mer intressant än 2 människor som fortfarande älskar varandra efter 20 år till exempel?
Kärlek föder kärlek...och det behöver inte heller vara den typen av kärlek som man får i ett förhållande. Kärlek mellan vänner är ju minst lika stark.
Jag känner otroligt mycket kärlek här i vårt lilla gruppboende (Alla ni som e med..även ni som inte bor här permament åxå=) ) och det är helt underbart. Sånt borde det stå om i tidningen!=)
This is Mattiaz signing off.
Idag har min kompis dotter hållit på med en klippbok, så hon har klippt ut en massa bilder från tidningar och klistrar in i en bok. Efter ett tag kom hon ut til oss och utbrister: "Det finns ju ingen kärlek i världen längre...!" Hon ville hitta bilder på par som pussades och hade letat igenom en massa kvälltidningar och annat men utan att lyckats. Och det gjorde mig så besviken. Man blir ju lite "hemmablind" och van vid att bara läsa om hemska saker i tidningarna...men vad hjälper det?? Klart att det ska rapporteras vad som har hänt...men det har blivit att kvällstidningarna bara letar efter saker att skriva så de kan sälja en massa lösnummer..ju smaskigare och hemskare, ju mer säljer de.
För några år sedan så satt jag en sen kväll på en buss i sthlm och var ganska nere.. På bussen så var det en kille som delade ut en tidning med bara positiva nyheter...för han (liksom jag nu) hade tröttnat på att bara läsa om tragiska händelser. Och man blev glad av att läsa hans tidning. Det är tyvärr ända gången jag har sett den tidningen...
För några månader sedan så läste jag boken The secret. Den handlar om lagen om attraktion...att allt du vill ha kan du dra till dig, men det gäller att tänka och känna på rätt sätt. Jag har varit lite tveksam mot den där boken..medans andra i min vänkrets har älskat den, så det har blivit långa och många diskussioner. Jag vet fortfarande inte om jag tror på det helt..men jag kan tro på det faktum att negativa känslor föder negativa känslor och tvärt om. Om allt vi läser om i tidningarna e negativt så är det det vi bär med oss under dagen (medvetet eller omedvetet) och det gör att vi lättare hittar andra negativa tankar och känslor, och så blir det hela till en ond cirkel. Och det är ju verkligen som min kompis dotter säger....var har kärleken tagit vägen?? Om man ska hitta kärlek i tidningarna så står det till 99% om otrohet, vem som övergivit vem, sex-knep, Hur du får din partner att göra det just DU vill osv.... Inte mycket om äkta kärlek..om hur två människor bara kan njuta och ha det bra i varandras närhet...för det är tydligen inte så spännande att läsa om?? Men finns det nått, speciellt i dagens samhälle, mer intressant än 2 människor som fortfarande älskar varandra efter 20 år till exempel?
Kärlek föder kärlek...och det behöver inte heller vara den typen av kärlek som man får i ett förhållande. Kärlek mellan vänner är ju minst lika stark.
Jag känner otroligt mycket kärlek här i vårt lilla gruppboende (Alla ni som e med..även ni som inte bor här permament åxå=) ) och det är helt underbart. Sånt borde det stå om i tidningen!=)
This is Mattiaz signing off.
Blicka framåt och snegla bakåt.
Så sitter man på Helsingfors flygplats igen. soms å många gånger förr...men nu är det inte bara en eller ett fåtal veckor hemma i sverige som hägrar utan hela 3 månader!! Spelade sista La cage aux folles för våren idag kl 12 och nu är det alltså paus från högklackade skor, strumpbyxor, smink och ögonfransar en stund!
Har ju väntat och längtat efter denna dagen väldigt länge...och nu när den väl är här så känns den inte riktigt som jag hade tänkt mig! Visst ska det bli hur skönt som helst att komma hem och träffa alla som man saknat och längtat efter...men det finns nått annat inombords åxå som jag inte trodde skulle finnas där. Jag trodde jag bara skulle vara glad och lycklig när jag äntligen kunde packa ihop lägenheten, men insåg till min förvåning igår (eller idag för jag började inte packa förrän klockan var efter 24.00) att det faktiskt kändes nästan lite ledsamt åxå att lämna lägenheten. Jag har ju inte haft världens bästa tid här i finland, men samtidigt så har man vant sig vid det..och det har ju undan för undan bara blivit bättre. och oavsett om det är en positiv eller negativ tid så sätter ju ändå tiden sina spår. Och det är lite läskigt att tänka att jag aldrig mer kommer att tvätta händerna i mitt knallblå handfat, eller gå över och låna dammsugaren av alma för att kunna städa min lilla lägenhet, äta varma mackor var och varannan kväll vid mitt bord eller bli arg för att jag blir blöt för att jag glömt vrida på knappen under handfatet som styr om vattnet kommer till handfatet eller duschen!
Man hinner ju bli trygg på ett ställe....vet hur dagarna kommer att se ut (även om man tycker de är tråkiga och långsamma så finns där ju ändå en trygghet) men nu har jag ingen aning vad som händer framöver. Läskigt och skönt på samma gång!=) Några små hållpunkter har jag...men mest så är det ett stort gapande hål i min kalender mellan slutet av maj och början av september. Spännande! jag tänker bara njuta och se vad livet leder mig.
En text rad från en av mina fovoritmusikaler (wicked) går så här:
Who can say if I´ve been change for the better
But because I knew you
I have been changed for good
Och så är det nog med väldigt mycket här i livet, både folk man träffar och saker som händer. Man förändras hela tiden...sen om det är till det bättre eller sämre vet man kanske inte alltid (men det brukar ju visa sig så småningom) men man vet att man har förändrat. Saker och ting gör intryck och stannar kvar. Och tur är väl det. Tänk om livet bara skulle vara som att springa runt i ett sånt där hamsterhjul...varv efter varv efter varv....samma sak dag ut och dag in....skulle bli väldigt tråkigt!
För att uppskatta det goda stunderna behövs nog det dåliga....tyvärr.=)
Förresten så finns det snälla människor (appropå mitt blogg inlägg för ett tag sedan som hette: Konsten att va snäll)
När jag skulle checka in så hade jag 10 kg övervikt och 2 handbagage.... men hon bakom disken släppte igenom mig utan att jag behövde betala extra! Än finns det hopp för männskligheten!!=)
This is Mattiaz signing off
Har ju väntat och längtat efter denna dagen väldigt länge...och nu när den väl är här så känns den inte riktigt som jag hade tänkt mig! Visst ska det bli hur skönt som helst att komma hem och träffa alla som man saknat och längtat efter...men det finns nått annat inombords åxå som jag inte trodde skulle finnas där. Jag trodde jag bara skulle vara glad och lycklig när jag äntligen kunde packa ihop lägenheten, men insåg till min förvåning igår (eller idag för jag började inte packa förrän klockan var efter 24.00) att det faktiskt kändes nästan lite ledsamt åxå att lämna lägenheten. Jag har ju inte haft världens bästa tid här i finland, men samtidigt så har man vant sig vid det..och det har ju undan för undan bara blivit bättre. och oavsett om det är en positiv eller negativ tid så sätter ju ändå tiden sina spår. Och det är lite läskigt att tänka att jag aldrig mer kommer att tvätta händerna i mitt knallblå handfat, eller gå över och låna dammsugaren av alma för att kunna städa min lilla lägenhet, äta varma mackor var och varannan kväll vid mitt bord eller bli arg för att jag blir blöt för att jag glömt vrida på knappen under handfatet som styr om vattnet kommer till handfatet eller duschen!
Man hinner ju bli trygg på ett ställe....vet hur dagarna kommer att se ut (även om man tycker de är tråkiga och långsamma så finns där ju ändå en trygghet) men nu har jag ingen aning vad som händer framöver. Läskigt och skönt på samma gång!=) Några små hållpunkter har jag...men mest så är det ett stort gapande hål i min kalender mellan slutet av maj och början av september. Spännande! jag tänker bara njuta och se vad livet leder mig.
En text rad från en av mina fovoritmusikaler (wicked) går så här:
Who can say if I´ve been change for the better
But because I knew you
I have been changed for good
Och så är det nog med väldigt mycket här i livet, både folk man träffar och saker som händer. Man förändras hela tiden...sen om det är till det bättre eller sämre vet man kanske inte alltid (men det brukar ju visa sig så småningom) men man vet att man har förändrat. Saker och ting gör intryck och stannar kvar. Och tur är väl det. Tänk om livet bara skulle vara som att springa runt i ett sånt där hamsterhjul...varv efter varv efter varv....samma sak dag ut och dag in....skulle bli väldigt tråkigt!
För att uppskatta det goda stunderna behövs nog det dåliga....tyvärr.=)
Förresten så finns det snälla människor (appropå mitt blogg inlägg för ett tag sedan som hette: Konsten att va snäll)
När jag skulle checka in så hade jag 10 kg övervikt och 2 handbagage.... men hon bakom disken släppte igenom mig utan att jag behövde betala extra! Än finns det hopp för männskligheten!!=)
This is Mattiaz signing off
Väder
Det har varit jättefint väder här i helsingfors de senaste dagarna...och i sverige åxå har jag fått rapporter om! Underbart! Känns som att sommaren är här även fast vi ju alla vet att det inte kommer vara sånt här väder nu i tre månader framåt...det ska tydligen bli kallare redan nu i veckan (här i finland iallafall). Men nu har det alltså vatt varmt och fint!
Jag har varit ledig hela helgen..så det har funnits tid för att göra massor av saker..men som vanligt har inte hälften blivit gjort, (att man ska vara så lat.. jaja...det kan jag avhandla i ett annat inlägg=) )
I lördags gick jag iallafall ut och promenerade. Jag gick som jag brukar ner mot vattnet..men sen istället för att svänga vänster och komma fram till "mitt" berg så gick jag höger och bara strosade längst med vattnet. Det var mycket folk. Barnfamiljer som åt glass, par som hade picknick på gräsmattan, någon äldre herre i sin finkostym och hatt (såg varmt ut). Efter en stund kom jag fram till en skateboard-park (eller vad man ska kalla det). Jag satte mig på en bänk och tittade på killarna som åkte skateboard (och någon enstaka med inlines), på när de försökte hoppa över nått hinder, glida längst ett räcke eller bara hoppa och flippa runt skateboarden innan de landade på den igen. Jag var helt imponerad....så häftigt. Jag vill åxå kunna det tänkte jag...tills jag såg en kille som försökte sig på ett trix som misslyckades. Det såg inte så skönt ut när han landade på den hårda asfalten och skrapade upp sitt knä. Brevid skateboard-parken fanns det en basketplan. Några killar i min ålder spelade mot varandra mot en korg...på andra sidan försökte en liten kille på kanske 8 år förgäves få i bollen i korgen. Är man bara 8 så sitter ju korgen väldigt väldigt högt upp. Men skam den som ger sig, han kämpade och kämpade och till slut så lyckades han pricka rätt! Jag satt bara på min bänk och njöt och kände hur glad jag var...och då slog det mig (som ni märker så är det ofta som tankar bara slår mig...och som sen fastnar!=) ). Det är ju jätte härligt att det är sommar och alla är glada och trevliga mot varandra (kändes det som då iallafall) och man mår bra bara för att det är sol ute. Varför är det så? Varför låter vi oss påverkas så mkt av nått som vädret? Höstdepression är ju ganska vanligt. Bara för att det är grått och trist ute så tar vi det in i hjärtat/hjärnan och låter det mörka ta över. Varför?? Är inte vi människor förnuftiga nog att veta att det kommer en ljusare tid snart igen och lära oss att uppskatta och njuta av den mörkare årstiden? Finns det nått mysigare än att kura ihop sig i soffan med en kopp the och titta på en bra film när det är som värst höstväder ute och regnet piskar mot fönstret?
Visst, det är inte kul att gå ut när det regnar för 10 dagen i rad..och man blir genomblöt bara man ska gå till affären och handla... men kanske handlar det så mkt om var man lägger sin tankeenergi (som med allt annat) Tänker man att det blir mörkt och jobbigt på hösten och man bara längtar till sommaren...så blir det ju mörkt och jobbigt!
Sen finns det väl de som har sommar depression åxå...som kanske tycker det är jobbigt åt andra hållet med så mkt ljus och värme.
Hjärnan är en lustig sak. Hur den sparar tankar och känslor..och att hjärnan "omedvetet" plockar fram dem när de kommer i kontakt med samma väder eller så igen. ok..det kanske lät lite konstigt... jag ska ge ett exempel så kanske det blir tydligare.
När jag hade mitt första sommarlov från gymnasiet så ringde min klassföreståndare hem till oss bara någon vecka in på sommarlovet. Han berättade att en tjej i min klass hade dött. Jag vet fortfarande idag inte vad hon dog av...om det var självmord eller sjukdom?! Jag kände inte henne speciellt väl, även fast vi hade gått på samma skola även på högstadiet, och nu hade vi alltså gått i samma klass i ett år. Men känslan som kom av detta besked att en tjej som jag ändå "kände" och som var lika gammal som mig..hade dött...det satte djupa spår. I flera år efter, just när de första sommardagarna kom och det började bli varmt...så fick jag samma olustiga känsla i kroppen.
Samma sak kan det ju även vara med luktsinnet. Olika dofter ger olika känslor...jag kan fortfarande få en viss känsla av någon parfym till exempel...även fast minnet har glömt bort själva händelsen. Konstigt!
Men, för att återgå till att prata om vädret, så ska jag iallafall försöka sluta med att ta vädret som riktmärke hur jag ska må under dagen. Det är klart att man blir glad av att vakna och titta ut och se att det är blå himmel och strålande sol...men jag tänker minsann försöka att känna mig lika glad och entusiastisk över dagen även om det regnar ute!
Det finns inget dåligt väder..bara dåliga kläder=)
This is Mattiaz signing off!
Jag har varit ledig hela helgen..så det har funnits tid för att göra massor av saker..men som vanligt har inte hälften blivit gjort, (att man ska vara så lat.. jaja...det kan jag avhandla i ett annat inlägg=) )
I lördags gick jag iallafall ut och promenerade. Jag gick som jag brukar ner mot vattnet..men sen istället för att svänga vänster och komma fram till "mitt" berg så gick jag höger och bara strosade längst med vattnet. Det var mycket folk. Barnfamiljer som åt glass, par som hade picknick på gräsmattan, någon äldre herre i sin finkostym och hatt (såg varmt ut). Efter en stund kom jag fram till en skateboard-park (eller vad man ska kalla det). Jag satte mig på en bänk och tittade på killarna som åkte skateboard (och någon enstaka med inlines), på när de försökte hoppa över nått hinder, glida längst ett räcke eller bara hoppa och flippa runt skateboarden innan de landade på den igen. Jag var helt imponerad....så häftigt. Jag vill åxå kunna det tänkte jag...tills jag såg en kille som försökte sig på ett trix som misslyckades. Det såg inte så skönt ut när han landade på den hårda asfalten och skrapade upp sitt knä. Brevid skateboard-parken fanns det en basketplan. Några killar i min ålder spelade mot varandra mot en korg...på andra sidan försökte en liten kille på kanske 8 år förgäves få i bollen i korgen. Är man bara 8 så sitter ju korgen väldigt väldigt högt upp. Men skam den som ger sig, han kämpade och kämpade och till slut så lyckades han pricka rätt! Jag satt bara på min bänk och njöt och kände hur glad jag var...och då slog det mig (som ni märker så är det ofta som tankar bara slår mig...och som sen fastnar!=) ). Det är ju jätte härligt att det är sommar och alla är glada och trevliga mot varandra (kändes det som då iallafall) och man mår bra bara för att det är sol ute. Varför är det så? Varför låter vi oss påverkas så mkt av nått som vädret? Höstdepression är ju ganska vanligt. Bara för att det är grått och trist ute så tar vi det in i hjärtat/hjärnan och låter det mörka ta över. Varför?? Är inte vi människor förnuftiga nog att veta att det kommer en ljusare tid snart igen och lära oss att uppskatta och njuta av den mörkare årstiden? Finns det nått mysigare än att kura ihop sig i soffan med en kopp the och titta på en bra film när det är som värst höstväder ute och regnet piskar mot fönstret?
Visst, det är inte kul att gå ut när det regnar för 10 dagen i rad..och man blir genomblöt bara man ska gå till affären och handla... men kanske handlar det så mkt om var man lägger sin tankeenergi (som med allt annat) Tänker man att det blir mörkt och jobbigt på hösten och man bara längtar till sommaren...så blir det ju mörkt och jobbigt!
Sen finns det väl de som har sommar depression åxå...som kanske tycker det är jobbigt åt andra hållet med så mkt ljus och värme.
Hjärnan är en lustig sak. Hur den sparar tankar och känslor..och att hjärnan "omedvetet" plockar fram dem när de kommer i kontakt med samma väder eller så igen. ok..det kanske lät lite konstigt... jag ska ge ett exempel så kanske det blir tydligare.
När jag hade mitt första sommarlov från gymnasiet så ringde min klassföreståndare hem till oss bara någon vecka in på sommarlovet. Han berättade att en tjej i min klass hade dött. Jag vet fortfarande idag inte vad hon dog av...om det var självmord eller sjukdom?! Jag kände inte henne speciellt väl, även fast vi hade gått på samma skola även på högstadiet, och nu hade vi alltså gått i samma klass i ett år. Men känslan som kom av detta besked att en tjej som jag ändå "kände" och som var lika gammal som mig..hade dött...det satte djupa spår. I flera år efter, just när de första sommardagarna kom och det började bli varmt...så fick jag samma olustiga känsla i kroppen.
Samma sak kan det ju även vara med luktsinnet. Olika dofter ger olika känslor...jag kan fortfarande få en viss känsla av någon parfym till exempel...även fast minnet har glömt bort själva händelsen. Konstigt!
Men, för att återgå till att prata om vädret, så ska jag iallafall försöka sluta med att ta vädret som riktmärke hur jag ska må under dagen. Det är klart att man blir glad av att vakna och titta ut och se att det är blå himmel och strålande sol...men jag tänker minsann försöka att känna mig lika glad och entusiastisk över dagen även om det regnar ute!
Det finns inget dåligt väder..bara dåliga kläder=)
This is Mattiaz signing off!
2 veckor
Idag är det exakt 2 veckor kvar tills jag åker från finland och ska vara ledig i 3 månader. det ska bli hur skönt som helst.
Det känns så konstigt att tänka på att jag faktiskt har varit här sedan i november. Vi började repa i mitten av november, och då kändes det som att det ALDRIG skulle bli vår (typ aldrig någonsin igen =) ) och att jag var fast här i helsingfors för all framtid! Det var kallt och grått, inte ens speciellt mkt snö som har förmåga att lysa upp lite i en vinternatt...verkligen bara grått grått grått...allt! Jag gick från min lilla lägenhet den raka vägen till teatern....repeterade musikalen, dansade, sjöng...och när timmarna där var slut så gick jag hem och satte mig framför datorn och hoppades på att det skulle dröja tills nästa dag kom (av någon anledning så tog det exakt lika lång tid varje gång för nästa dag att komma=) )
Tur är väl att vi har haft en del uppehåll...så jag har ju inte varit här i ett sträck sen november..det hade jag aldrig fixat...eller jo, det hade jag säkert. Det känns ju så nu...men hade jag vatt tvungen till det så hade jag klarat det. Man klarar SÅ mycket mer än vad man tror bara man "tvingar" sig själv lite. Jag hade ju inte så mycket val än att ta mig igenom detta. Visst funderade jag på att säga upp mig, men jag hade ju skrivit på kontraktet, gjort en överenskommelse..och att bryta den kändes inte bra (även fast jag tyckte att jag ville).
Nu har våren kommit till helsingfors...och det är faktiskt inte en hemsk stad ändå. Tyckte redan från början när jag kom hit att den är lik göteborg...i sättet den e uppbyggt, med spårvagnarna..närheten till vattnet och så, men de har åxå en annan sak gemensamt; Att den börjar leva så fort det börjar bli varmt. det var inte kul att bo i gbg heller på höst/vinter när det bara blåste och regnade...men sommrarna var underbara. Och som de säger; efter regn kommer solsken...och så är det verkligen=)
This is Mattiaz signing off!
Det känns så konstigt att tänka på att jag faktiskt har varit här sedan i november. Vi började repa i mitten av november, och då kändes det som att det ALDRIG skulle bli vår (typ aldrig någonsin igen =) ) och att jag var fast här i helsingfors för all framtid! Det var kallt och grått, inte ens speciellt mkt snö som har förmåga att lysa upp lite i en vinternatt...verkligen bara grått grått grått...allt! Jag gick från min lilla lägenhet den raka vägen till teatern....repeterade musikalen, dansade, sjöng...och när timmarna där var slut så gick jag hem och satte mig framför datorn och hoppades på att det skulle dröja tills nästa dag kom (av någon anledning så tog det exakt lika lång tid varje gång för nästa dag att komma=) )
Tur är väl att vi har haft en del uppehåll...så jag har ju inte varit här i ett sträck sen november..det hade jag aldrig fixat...eller jo, det hade jag säkert. Det känns ju så nu...men hade jag vatt tvungen till det så hade jag klarat det. Man klarar SÅ mycket mer än vad man tror bara man "tvingar" sig själv lite. Jag hade ju inte så mycket val än att ta mig igenom detta. Visst funderade jag på att säga upp mig, men jag hade ju skrivit på kontraktet, gjort en överenskommelse..och att bryta den kändes inte bra (även fast jag tyckte att jag ville).
Nu har våren kommit till helsingfors...och det är faktiskt inte en hemsk stad ändå. Tyckte redan från början när jag kom hit att den är lik göteborg...i sättet den e uppbyggt, med spårvagnarna..närheten till vattnet och så, men de har åxå en annan sak gemensamt; Att den börjar leva så fort det börjar bli varmt. det var inte kul att bo i gbg heller på höst/vinter när det bara blåste och regnade...men sommrarna var underbara. Och som de säger; efter regn kommer solsken...och så är det verkligen=)
This is Mattiaz signing off!
boknörd
Gick in på en kompis blogg och såg att han hade gjort det här testet..och eftersom jag precis (eller ganska nyligen iallafall) skrivit om böcker i min blogg, och eftersom jag just nu läser väldigt mycket..så var jag ju bara tvungen att göra detta test=) Såå kul= ) (tänk om det hade vatt ett musikalnörds test istället..då hade jag definitivt kommit upp till 100% haha)
(e inte bilden lik mig åxå?! hihi=) )
This is Mattiaz signing off!
(e inte bilden lik mig åxå?! hihi=) )
This is Mattiaz signing off!
Prestationsångest
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om kändisar och hur det är att vara känd (inte för att jag vet hur det är..men mina tankar om det och så...) Jag satte mig framför datorn...skrev rubriken "känd!" och sen.....ingenting! Satt och stirrade på den vita stora rutan som jag hade tänkt fylla med en massa svarta bokstäver om vad jag anser om kändisar och varför jag vill bli erkänd men inte känd osv. Men inget kom. Började så smått med någon mening...men suddade snabbt ut den...det var inget bra. Sen började jag på nytt..men efter några ord så tryckte jag återigen på "sudda ut"-knappen (nä...datorer e inte alltid min grej...det heter säkert nåt bättre...men nu fattar alla vad jag menar iallafall=) ). Jag kände att jag hade fått lite prestationsångest. Jag undrar varför.
Man kan ju kolla på sin blogg hur många som e inne och läser...som mest har har jag haft 16 personer som läst min blogg på en dag. Är väl i genomsnitt ungefär 6 stycken per dag som läser, så det är inte så att jag känner att jag har en massa folk som förväntar sig stordåd från min blogg. Jag skriver ju för att jag tycker det e kul att skriva...men så börjar man ändå tänka på att folk läser detta....det ligger ute så att vem som helst skulle ju kunna läsa det (och förstå det, om man kan svenska vill säga) och då vill man ju att det ska vara bra åxå...och då kommer prestationsångest in.
Och den är så förädisk. Man vet att man kan...men så börjar man tvivla på att det man gör är bra...och då blockerar man sig själv.
Jag har ju ett yrke där jag måste prestera hela tiden...så man skulle kunna tro att jag är van vid det här med prestationsångest, men jag tycker inte att jag får så mkt prestationsångest när jag står på scen. Mest för att det inte är jag som har skapat det jag gör... jag behöver ju bara förmedla någon annans vision. Det e klart att det hänger mycket på mig åxå, men det är ändå en annan sak. Men när jag ska skapa själv...det är då prestationsångesten kan göra sig påmind.
Jag skulle för ett tag sedan hålla i en danslektion för första gången i mitt liv. Jag anser inte mig själv vara en dansare...men jag har trots allt en musikalutbildning med väldigt mycket dans i bagaget..så lite kan jag ju. Men jag fick väldigt mycket prestationsångest av detta..för att jag ville vara så bra..och göra eleverna så nöjda som möjligt, men resultatet hade kunnat bli katastrof...för jag kom inte på någonting! Jag skulle koreografera en liten kombination för dem att göra..och åxå komma på lite steg att göra över diagonalen...men det var helt tomt i min hjärna. Alla tre åren på dansforum var som bortblåsta.jag kom inte ihåg ett enda steg! Tillslut så rann tiden ut och jag var ändå tvungen att slänga ihop nått för att jag skulle ha lektionen...och då gick det ju. För då slutade jag att blockera mig själv, för att jag var tvungen att nå ett resultat. Min kära vän sara tyckte till och med att det var var en väldigt snygg kombination..vilket jag blev glad över eftersom hon e en så bra dansare!
Det är ju en väldigt personlig sak att skapa någonting. Och det är klart att det är känsligt och skrämmande att veta att andra tittar och bedömmer vad det är du gör, men jag tror att det fina svenska uttrycket: smaken är som baken borde tänkas på lite oftare. För det är ju verkligen så....alla tycker olika. Och man kan ju inte låta det hindra en från att göra det man tycker är kul.
Jag har bara fått positiva reaktioner på min blogg...och det är jag väldigt glad för. Så det är ju verkligen bara jag själv som har skapat mina egna små prestationsångest-monster...men ska försöka jaga ut dem nu och bara skriva vad som kommer och inte tänka så mkt på hur det kommer tas emot. För även om det jag skapar skulle vara dåligt..gör det ju inte mig till en dålig människa...eller hur?! =)
This is Mattiaz signing off!
Man kan ju kolla på sin blogg hur många som e inne och läser...som mest har har jag haft 16 personer som läst min blogg på en dag. Är väl i genomsnitt ungefär 6 stycken per dag som läser, så det är inte så att jag känner att jag har en massa folk som förväntar sig stordåd från min blogg. Jag skriver ju för att jag tycker det e kul att skriva...men så börjar man ändå tänka på att folk läser detta....det ligger ute så att vem som helst skulle ju kunna läsa det (och förstå det, om man kan svenska vill säga) och då vill man ju att det ska vara bra åxå...och då kommer prestationsångest in.
Och den är så förädisk. Man vet att man kan...men så börjar man tvivla på att det man gör är bra...och då blockerar man sig själv.
Jag har ju ett yrke där jag måste prestera hela tiden...så man skulle kunna tro att jag är van vid det här med prestationsångest, men jag tycker inte att jag får så mkt prestationsångest när jag står på scen. Mest för att det inte är jag som har skapat det jag gör... jag behöver ju bara förmedla någon annans vision. Det e klart att det hänger mycket på mig åxå, men det är ändå en annan sak. Men när jag ska skapa själv...det är då prestationsångesten kan göra sig påmind.
Jag skulle för ett tag sedan hålla i en danslektion för första gången i mitt liv. Jag anser inte mig själv vara en dansare...men jag har trots allt en musikalutbildning med väldigt mycket dans i bagaget..så lite kan jag ju. Men jag fick väldigt mycket prestationsångest av detta..för att jag ville vara så bra..och göra eleverna så nöjda som möjligt, men resultatet hade kunnat bli katastrof...för jag kom inte på någonting! Jag skulle koreografera en liten kombination för dem att göra..och åxå komma på lite steg att göra över diagonalen...men det var helt tomt i min hjärna. Alla tre åren på dansforum var som bortblåsta.jag kom inte ihåg ett enda steg! Tillslut så rann tiden ut och jag var ändå tvungen att slänga ihop nått för att jag skulle ha lektionen...och då gick det ju. För då slutade jag att blockera mig själv, för att jag var tvungen att nå ett resultat. Min kära vän sara tyckte till och med att det var var en väldigt snygg kombination..vilket jag blev glad över eftersom hon e en så bra dansare!
Det är ju en väldigt personlig sak att skapa någonting. Och det är klart att det är känsligt och skrämmande att veta att andra tittar och bedömmer vad det är du gör, men jag tror att det fina svenska uttrycket: smaken är som baken borde tänkas på lite oftare. För det är ju verkligen så....alla tycker olika. Och man kan ju inte låta det hindra en från att göra det man tycker är kul.
Jag har bara fått positiva reaktioner på min blogg...och det är jag väldigt glad för. Så det är ju verkligen bara jag själv som har skapat mina egna små prestationsångest-monster...men ska försöka jaga ut dem nu och bara skriva vad som kommer och inte tänka så mkt på hur det kommer tas emot. För även om det jag skapar skulle vara dåligt..gör det ju inte mig till en dålig människa...eller hur?! =)
This is Mattiaz signing off!
Böcker
Jag har alltid gillat att läsa. Det fanns oftast en bok vid sängkanten som man läste lite ur varje kväll när man var yngre...eller så läste mamma en bok för oss innan vi skulle sova. Ganska skönt sätt att slappna av och tänka på nått annat innan man ska sova. Jag älskade Narnia-böckerna (gör fortfarande förvisso,,) och fem-böckerna av Enid Blyton. Och en bok som jag inte kommer ihåg namnet på, eller författaren men som handlade om en flicka som var handikappad och inte kunde gå. Hon klippte ut en häst i papper (tror jag) och helt plötsligt fick den liv på nått sätt och tog henne till nått magiskt land där hon kunde gå och det hände spännande saker. Hästen hette (eller var det ramsan som hon sa när hon skulle komma till detta magiska land) tuddigalumpa (tror ramsan började tuddigalumpa, hoppa och skumpa)..eller nått sånt! Är det någon som vet vad jag pratar om så säg till...vill så gärna hitta denna bok och läsa den igen..fast jag är vuxen=) Jag lånade åxå böcker av min syster så det blev många Tvillingarna på sweet valley High-böcker måste jag erkänna. Sen när jag blev lite äldre så läste jag mycket Danielle Steel-böcker för det gjorde mamma åxå. Efter det så fastnade jag i wallander-böckerna av Henning Mankell. Jag gillar deckare...och eftersom många av wallander böckerna utspelar sig i skåne så känner man till ställena de är på vilket ju gör det ännu roligare. Hittade även (tror min pappa tipsade mig) en deckar serie som utspelar sig i Lund (min hemstad). Väldigt kul. Har inget minne av vad varken böckerna eller författaren hette nu dock.
Nu var det ett tag sedan jag läste någon deckare...har gått ifrån det lite. Men jag har verkligen kommit in i en läsar-period nu.
Började för en tid sedan att skriva läsdagbok. Fick denna lilla bok, där man skriver upp författarens namn, bokens titel, när man läste ut den och nån liten annan kommentar om man vill, av min kompis anna. (tror jag...förlåt...du vet att jag har dåligt minne=) Hoppas det var av anna så jag inte har förolämpat nån annan nu åxå.... men JO, det var anna....tror jag=) ) Tror jag fick den för nått år sedan (som sagt..minnet..suck) men då jag fick den var jag nog inte inne i nån läsar-period för jag började aldrig skriva i den. Men den hängde med till Finland av någon anledning och jag hittade den här för några månader sedan. Förstod inte riktigt vitsen med att skriva upp vilka böcker man läst..men så läste jag det lilla förordet som fanns i läsdagboken...den började så här:
"För många år sedan träffade jag en gammal kvinna som skrivit ner allt hon läst sen hon var sjutton år. Hon hade sin förteckning i en liten anteckningsbok, inte helt olik den här. Det enda hon skrev ner var titel, författare och så datumet då hon läst ut boken. Nu kunde hon slå upp vilken sida som helst och genast minnas allt möjligt om böckerna som stod där - var hon läst dem, vilka människor hon hade omkring sig, hur hennes liv såg ut just då. Och när man hörde henne berätta om allt detta var det lätt att se vilken glädje hon fann i dessa minnen."
Jag tyckte det lät helt fantastiskt..och tänkte att det är ju värt ett försök iallafall.=)
Så nu har det gått drygt 3 månader sen jag började...och jag tycker fortfarande det är kul att skriva i när jag läst ut en bok.
Här e min lista såhär långt... (ja...Rickard nu blir det filippa bark igen=) ):
Dårskaper i Brooklyn (av Paul Auster) utläst i februari 2008 (kom inte ihåg exakt...)
Elva minuter (av Paulo Coelho) utläst 12 mars 2008
Konsten att vara snäll (av Stefan Einhorn) utläst 24 mars 2008
Anything goes-The autobiography (av John Barrowman with Carol E. Barrowman) utläst 6 april 2008
Tillbaka till livet - Alisons Historia (av Marianne Thamm) utläst 7 april 2008
No tears for queers (av Johan Hilton) utläst 16 april 2008
Korkade vita män (av Michael Moore) utläst 27 april 2008
På det fjärde ska det ske (av Kajsa Ingemarsson) utläst 1 maj 2008
Det har blivit ganska mycket läsande här i finland...=) Men det e kul. Undra vad jag ska läsa här näst. Har fått en bok på engelska som heter The God delusion...som jag har försökt att börja på..men den är ganska svår. Men jag ska kämpa lite..men kanske behöver nått annat att läsa undertiden. Köpte en bok om Judy Garland och Liza Minnelli när jag var i london...kanske det får bli den.
MIn favoritbok förresten....är nog "Påven Johanna" av Donna Woolfolk Cross. Har läst den 3 gånger och rekomenderar den till alla=)
Eller en ungdoms bok som heter "Seger till varje pris?" av Cynthia Voigt den har jag åxå läst många gånger! =)
Måste åxå nämna "Alkemisten" av Paulo Coehlo...väldigt bra bok!
This is Mattiaz signing off!
Nu var det ett tag sedan jag läste någon deckare...har gått ifrån det lite. Men jag har verkligen kommit in i en läsar-period nu.
Började för en tid sedan att skriva läsdagbok. Fick denna lilla bok, där man skriver upp författarens namn, bokens titel, när man läste ut den och nån liten annan kommentar om man vill, av min kompis anna. (tror jag...förlåt...du vet att jag har dåligt minne=) Hoppas det var av anna så jag inte har förolämpat nån annan nu åxå.... men JO, det var anna....tror jag=) ) Tror jag fick den för nått år sedan (som sagt..minnet..suck) men då jag fick den var jag nog inte inne i nån läsar-period för jag började aldrig skriva i den. Men den hängde med till Finland av någon anledning och jag hittade den här för några månader sedan. Förstod inte riktigt vitsen med att skriva upp vilka böcker man läst..men så läste jag det lilla förordet som fanns i läsdagboken...den började så här:
"För många år sedan träffade jag en gammal kvinna som skrivit ner allt hon läst sen hon var sjutton år. Hon hade sin förteckning i en liten anteckningsbok, inte helt olik den här. Det enda hon skrev ner var titel, författare och så datumet då hon läst ut boken. Nu kunde hon slå upp vilken sida som helst och genast minnas allt möjligt om böckerna som stod där - var hon läst dem, vilka människor hon hade omkring sig, hur hennes liv såg ut just då. Och när man hörde henne berätta om allt detta var det lätt att se vilken glädje hon fann i dessa minnen."
Jag tyckte det lät helt fantastiskt..och tänkte att det är ju värt ett försök iallafall.=)
Så nu har det gått drygt 3 månader sen jag började...och jag tycker fortfarande det är kul att skriva i när jag läst ut en bok.
Här e min lista såhär långt... (ja...Rickard nu blir det filippa bark igen=) ):
Dårskaper i Brooklyn (av Paul Auster) utläst i februari 2008 (kom inte ihåg exakt...)
Elva minuter (av Paulo Coelho) utläst 12 mars 2008
Konsten att vara snäll (av Stefan Einhorn) utläst 24 mars 2008
Anything goes-The autobiography (av John Barrowman with Carol E. Barrowman) utläst 6 april 2008
Tillbaka till livet - Alisons Historia (av Marianne Thamm) utläst 7 april 2008
No tears for queers (av Johan Hilton) utläst 16 april 2008
Korkade vita män (av Michael Moore) utläst 27 april 2008
På det fjärde ska det ske (av Kajsa Ingemarsson) utläst 1 maj 2008
Det har blivit ganska mycket läsande här i finland...=) Men det e kul. Undra vad jag ska läsa här näst. Har fått en bok på engelska som heter The God delusion...som jag har försökt att börja på..men den är ganska svår. Men jag ska kämpa lite..men kanske behöver nått annat att läsa undertiden. Köpte en bok om Judy Garland och Liza Minnelli när jag var i london...kanske det får bli den.
MIn favoritbok förresten....är nog "Påven Johanna" av Donna Woolfolk Cross. Har läst den 3 gånger och rekomenderar den till alla=)
Eller en ungdoms bok som heter "Seger till varje pris?" av Cynthia Voigt den har jag åxå läst många gånger! =)
Måste åxå nämna "Alkemisten" av Paulo Coehlo...väldigt bra bok!
This is Mattiaz signing off!
Vanliga dagar
Idag blir det inget flummande eller djupa tankar. Bara lite berättande om mina dagar (de som varit och de som kommer) här i filand. (sara, du har rätt...det går inte att skriva f i n l a n d snabbt!=) )
Det mesta flyter väl på som vanligt (det vill säga...det händer inte så mkt). Föreställningarna går bra, har vatt mycket folk men hörde nått om att det var lite sämre sålt nu i maj...hoppas att det har hunnit ändra på sig nu så det är mkt folk. Mycket roligare att spela för en fullsatt salong än en halvfull (även fast man såklart alltid försöker ge samma energi och framträdande obeorende hur många som tittar!).
Spelade igår, men idag var vi lediga. Har varit jätte fint väder de senaste dagarna..men jag har ändå mest varit inomhus. Sover ganska länge..och sen slöar jag omkring i lägenheten innan det är dags att gå till jobbet typ. Igår så hann jag dock med att gå och säga upp min el och mitt internet (eftersom jag lämnar finland den 21 maj) innan jobbet..och åt sushi på stan. det var ganska mysigt faktiskt.
Idag har jag tvättat. Inte speciellt kul men det måste ju göras. Var otroligt fint väder så jag gick, för första gången i år, i mina trekvarts byxor. Skulle ju inte så långt...bara över gården och till tvättstugan..men det var ändå härligt!
Ikväll var jag och såg pjäsen Vittra på svenska teaterns miniscen. En otroligt stark och bra pjäs. Handlar om en kvinna som får obotlig cancer och hennes tid på sjukhuset. Var nästan som en monolog för kvinnan var på scen hela tiden och hon pratade både till publiken och medspelarna. Hon som spelade henne var jättebra! Måste komma ihåg att säga det till henne när jag antagligen kommer träffa henne imorgon. Det blir en liten "kultur"-krock på teatern ibalnd. För de spelar sin pjäs ibland samtidigt som vi spelar la cage.. Så vi springer omkring sminkade som tjejer och är glada...medans de går omkring i sina sjukhuskostymer... Lustig blandning...!=)
Idag var ända gången som vi kunde se vittra eftersom, som sagt, si selar oftast samtidigt..så jag e glad att jag gick och såg den!
Imorgon spelar vi la cage igen...sen ledig på tors och då kommer min mamma och hennes man och lite släkt och hälsa på (min moster och hennes man och min morbror och hans fru). Ska bli jättekul. De ska titta på mig på fredag...och då kommer även mina två kompisar lill-anna och stor-anna. Så jag kommer ha "stor" fanclub i publiken. Ska bli jättekul! Skönt att det kommer lite folk och hälsar på!
Well....mer än så blir det inte idag...inga djupa tankar...inga inlägg om varför världen är som den är..
Jag har t.o.m börjat läsa en glad bok för en gångs skull=) Den heter "På det fjärde ska det ske" av Kajsa Ingemarsson. Har kommit halvvägs och den är väldigt bra!! Dagens boktips=) (lånade den av min fru...tack söta du!=)
This is mattiaz signing off!
Det mesta flyter väl på som vanligt (det vill säga...det händer inte så mkt). Föreställningarna går bra, har vatt mycket folk men hörde nått om att det var lite sämre sålt nu i maj...hoppas att det har hunnit ändra på sig nu så det är mkt folk. Mycket roligare att spela för en fullsatt salong än en halvfull (även fast man såklart alltid försöker ge samma energi och framträdande obeorende hur många som tittar!).
Spelade igår, men idag var vi lediga. Har varit jätte fint väder de senaste dagarna..men jag har ändå mest varit inomhus. Sover ganska länge..och sen slöar jag omkring i lägenheten innan det är dags att gå till jobbet typ. Igår så hann jag dock med att gå och säga upp min el och mitt internet (eftersom jag lämnar finland den 21 maj) innan jobbet..och åt sushi på stan. det var ganska mysigt faktiskt.
Idag har jag tvättat. Inte speciellt kul men det måste ju göras. Var otroligt fint väder så jag gick, för första gången i år, i mina trekvarts byxor. Skulle ju inte så långt...bara över gården och till tvättstugan..men det var ändå härligt!
Ikväll var jag och såg pjäsen Vittra på svenska teaterns miniscen. En otroligt stark och bra pjäs. Handlar om en kvinna som får obotlig cancer och hennes tid på sjukhuset. Var nästan som en monolog för kvinnan var på scen hela tiden och hon pratade både till publiken och medspelarna. Hon som spelade henne var jättebra! Måste komma ihåg att säga det till henne när jag antagligen kommer träffa henne imorgon. Det blir en liten "kultur"-krock på teatern ibalnd. För de spelar sin pjäs ibland samtidigt som vi spelar la cage.. Så vi springer omkring sminkade som tjejer och är glada...medans de går omkring i sina sjukhuskostymer... Lustig blandning...!=)
Idag var ända gången som vi kunde se vittra eftersom, som sagt, si selar oftast samtidigt..så jag e glad att jag gick och såg den!
Imorgon spelar vi la cage igen...sen ledig på tors och då kommer min mamma och hennes man och lite släkt och hälsa på (min moster och hennes man och min morbror och hans fru). Ska bli jättekul. De ska titta på mig på fredag...och då kommer även mina två kompisar lill-anna och stor-anna. Så jag kommer ha "stor" fanclub i publiken. Ska bli jättekul! Skönt att det kommer lite folk och hälsar på!
Well....mer än så blir det inte idag...inga djupa tankar...inga inlägg om varför världen är som den är..
Jag har t.o.m börjat läsa en glad bok för en gångs skull=) Den heter "På det fjärde ska det ske" av Kajsa Ingemarsson. Har kommit halvvägs och den är väldigt bra!! Dagens boktips=) (lånade den av min fru...tack söta du!=)
This is mattiaz signing off!
Ta sig över ett berg!
okej, det här kanske blir ett litet flummigt inlägg... men som min kära vän jonas sa igår så har jag nog blivit lite av en grubblargubbe..=)
Jag var precis ute och tog en promenad. Det var ganska fint väder även om solen inte var framme. Känns att det verkligen är vår i luften. Jag gick ner mot vattnet och promenerade en stund och tittade på lite segelbåtar. Efter ett tag kom jag fram till ett stort grönområde och där i mitten så låg det ett litet berg (vet inte om det officiellt skulle kallas ett berg...en stor stenkulle kanske mer...men det var stort och högt och gjort av sten så jag kallar det ett berg!)
Jag började gå runt och leta lite efter ett bra ställe att börja klättra på. Hittade några bra ställen och började min lite mödosamma resa upp till toppen. Hittade halvvägs upp en smal trappa som hjälpte mig att komma ändå upp till toppen.
Det kändes ganska skönt att komma upp och jag hade en jätte fin utsikt över havet och luften kändes väldigt frisk och klar. Stod och bara njöt en stund innan jag återigen var på väg..denna gången för att klättra neråt, och det var då det slog mig. Det här berget skulle kunna symbolisera en situation/problem i mitt liv som jag har ägnat väldigt mycket tankar och känslor åt det senaste halvåret.
När det började så visste jag inte hur jag skulle kunna klara av att ta mig över problemet. På samma sätt som jag gick och letade efter nått bra ställe att börja klättra på, letade jag åxå efter ett bra ställe att ta mig an mitt problem. Jag började så sakta och mödosamt kämpa mig igenom alla småstenar,gropar och kullar som var i mitt problem för att jag skulle kunna ta mig över allt. Trappan som jag hittade på det verkliga berget får symbolisera den otroliga hjälp och det stöd jag fått av vänner och familj som skapat en trappa för att jag lättare ska komma uppåt!
Jag har de senaste dagarna vatt lite frustrerad över att jag fortfarande inte kunnat släppa det som vatt så jobbigt (tycker det har gått så lång tid nu) men insåg att jag nu är på väg ner för berget. Jag har en liten bit kvar..men för varje steg jag tar så kommer jag närmare marken igen..och kommer snart att kunna gå bort från berget och betrakta det på avstånd och förhoppningsvis (eller jag är faktiskt ganska säker på det) har jag lärt mig lite mer om hur man klättrar i berg..till nästa gång ett stort berg kommer i min väg!
This is Mattiaz signing off
Jag var precis ute och tog en promenad. Det var ganska fint väder även om solen inte var framme. Känns att det verkligen är vår i luften. Jag gick ner mot vattnet och promenerade en stund och tittade på lite segelbåtar. Efter ett tag kom jag fram till ett stort grönområde och där i mitten så låg det ett litet berg (vet inte om det officiellt skulle kallas ett berg...en stor stenkulle kanske mer...men det var stort och högt och gjort av sten så jag kallar det ett berg!)
Jag började gå runt och leta lite efter ett bra ställe att börja klättra på. Hittade några bra ställen och började min lite mödosamma resa upp till toppen. Hittade halvvägs upp en smal trappa som hjälpte mig att komma ändå upp till toppen.
Det kändes ganska skönt att komma upp och jag hade en jätte fin utsikt över havet och luften kändes väldigt frisk och klar. Stod och bara njöt en stund innan jag återigen var på väg..denna gången för att klättra neråt, och det var då det slog mig. Det här berget skulle kunna symbolisera en situation/problem i mitt liv som jag har ägnat väldigt mycket tankar och känslor åt det senaste halvåret.
När det började så visste jag inte hur jag skulle kunna klara av att ta mig över problemet. På samma sätt som jag gick och letade efter nått bra ställe att börja klättra på, letade jag åxå efter ett bra ställe att ta mig an mitt problem. Jag började så sakta och mödosamt kämpa mig igenom alla småstenar,gropar och kullar som var i mitt problem för att jag skulle kunna ta mig över allt. Trappan som jag hittade på det verkliga berget får symbolisera den otroliga hjälp och det stöd jag fått av vänner och familj som skapat en trappa för att jag lättare ska komma uppåt!
Jag har de senaste dagarna vatt lite frustrerad över att jag fortfarande inte kunnat släppa det som vatt så jobbigt (tycker det har gått så lång tid nu) men insåg att jag nu är på väg ner för berget. Jag har en liten bit kvar..men för varje steg jag tar så kommer jag närmare marken igen..och kommer snart att kunna gå bort från berget och betrakta det på avstånd och förhoppningsvis (eller jag är faktiskt ganska säker på det) har jag lärt mig lite mer om hur man klättrar i berg..till nästa gång ett stort berg kommer i min väg!
This is Mattiaz signing off
Barn
Jag har en vän som har 2 barn. Hon och jag har varit vänner i ungefär 8 år nu...så jag har även följt hennes barns uppväxt. När jag började lära känna denna familj så var barnen 5 och 7 år och nu är det alltså 13 och 15 år gamla. Det som har varit så kul att se är hur utveklingen sker...och att utifrån se hur föräldrar är mot sina barn och hur de reagerar på det. Jag tycker ju att min vän är världens bästa mamma! Hon ger så mycket kärlek till sina barn och hon gör det viktigaste som jag tror många föräldrar idag glömmer bort; Hon lägger ner tid på sina barn! Hon lyssnar på dem, hon förklarar när de har frågor, hon hjälper dem när de behöver hjälp, och peppar dem när de behöver en "knuff" i rätt riktning!
Jag har kännt igen mig själv väldigt mycket i min väns äldsta barn. Kommer ihåg många kvällar då det var bråk och skrik vid läggdags och det var likadant hemma hos oss när vi var små. Jag ville nog aldrig gå och lägga mig. Och man smög upp och ville vara med de vuxna. Man tyckte att det var så orättvist att man skulle behöva gå och lägga sig och sova när inte alla andra behövde det. Eftersom jag åxå är minsta barnet så var det så klart EXTRA orättvist eftersom jag var den som hade läggdags först.
Det var så mycket saker som man blev tillsagd att göra som man då blev arg och sur över och som man inte fattade. Och det ska väl vara så antar jag..men jag har upptäckt nu vilken häftig känsla det är att komma på saker som min mamma sa som jag, när jag var liten, blev upprörd över, faktiskt nu är så tacksam över att hon gjorde. Ta tex det här med barnförbjudna filmer. Min mamma hade en stenhård filosofi om att är det 15-års gräns på en film då får man vänta tills man är 15 innan man får se den. Vi hade MÅNGA diskussioner och bråk om detta hemma, men nu är jag så glad att hon gjorde så. Inte för att jag kanske tror att jag hade blivit skadad av att se filmerna..men jag tycker att hon har så rätt. Det finns en anledning till att det är 15-års gräns, och vissa saker är verkligen inte bra för barn att se. Jag tror att nån enstaka gång så fick jag nog se nån 15-års film innan jag hade fyllt 15...men då hade min mamma sett filmen innan, och ansåg att det inte fanns nått som var så farligt i filmen, och hon satt säkert dessutom med.
En annan sak var ju det här med tider. Att man fick en tid då man skulle vara hemma på kvällen (eller natten ju äldre man blev). Då tyckte man att ens föräldrar var lite fåniga...varför ska man behöva passa en tid..."tänk om jag måste gå mitt när det är som roligast" mm....men NU förstår jag ju att de bara vill ens bästa. Det här var ju före mobiltelefonernas tid...så jag kan verkligen förstå att min mamma ville att jag skulle vara hemma ett visst klockslag...och var man inte det så förstår jag nu att hon blev orolig. Hade jag haft barn nu så hade jag inte vågat släppa iväg dem själva (speciellt inte efter alt som hänt med mordet på engla och så!) Det måste åxå vara en så svår balansgång för en förälder att veta hur mycket man ska låta sitt barn få gå själv (för man vill ju att de ska lära sig att stå på egna ben, och visa att man litar på dem) och när man ska sätta stopp ("hon är ju fortfarande ett barn..."). Jag avundas inte föräldrar...det är ett tufft jobb! Och jag tror inte att alla klarar av det. Se så många barn som det går illa för pga dåliga hemförhållanden. Ingen kärlek, ingen uppmuntran, inte ens nån uppmärksamhet för att man finns....då är det väl inte så konstigt att barnet gör allt för att få det..och då gör de det tex genom att börja stjäla, klottra, slå någon i skolan... Jag är ganska övertygad om att 90% av alla som e så kallade "värstingar" i skolan...inte har så mkt kärlek och uppmuntran hemifrån! Och föräldrarna får säga vad de vill...har man satt ett barn till världen så får man ta sitt ansvar tills barnen är 18..!
Man trodde när man var liten att ens föräldrar hade svar på ALLT! Men jag har insett nu...att det har de inte (lika lite som att jag har svar på allt nu bara för att jag är vuxen). De gör ju bara det bästa det kan. Och jag kan väl så här i efterhand få lite dåligt samvete för alla gånger man bråkat och surat över saker som ens föräldrar bara gjort av kärlek för en, men det förstod man inte då. Men idag är jag tacksam över vilka fina föräldrar jag har! Det kan inte vatt lätt alla gånger att uppfostra mig. Jag tror inte jag själv skulle klarat av det så jag är väldigt imponerad!
This is Mattiaz signing off.
Jag har kännt igen mig själv väldigt mycket i min väns äldsta barn. Kommer ihåg många kvällar då det var bråk och skrik vid läggdags och det var likadant hemma hos oss när vi var små. Jag ville nog aldrig gå och lägga mig. Och man smög upp och ville vara med de vuxna. Man tyckte att det var så orättvist att man skulle behöva gå och lägga sig och sova när inte alla andra behövde det. Eftersom jag åxå är minsta barnet så var det så klart EXTRA orättvist eftersom jag var den som hade läggdags först.
Det var så mycket saker som man blev tillsagd att göra som man då blev arg och sur över och som man inte fattade. Och det ska väl vara så antar jag..men jag har upptäckt nu vilken häftig känsla det är att komma på saker som min mamma sa som jag, när jag var liten, blev upprörd över, faktiskt nu är så tacksam över att hon gjorde. Ta tex det här med barnförbjudna filmer. Min mamma hade en stenhård filosofi om att är det 15-års gräns på en film då får man vänta tills man är 15 innan man får se den. Vi hade MÅNGA diskussioner och bråk om detta hemma, men nu är jag så glad att hon gjorde så. Inte för att jag kanske tror att jag hade blivit skadad av att se filmerna..men jag tycker att hon har så rätt. Det finns en anledning till att det är 15-års gräns, och vissa saker är verkligen inte bra för barn att se. Jag tror att nån enstaka gång så fick jag nog se nån 15-års film innan jag hade fyllt 15...men då hade min mamma sett filmen innan, och ansåg att det inte fanns nått som var så farligt i filmen, och hon satt säkert dessutom med.
En annan sak var ju det här med tider. Att man fick en tid då man skulle vara hemma på kvällen (eller natten ju äldre man blev). Då tyckte man att ens föräldrar var lite fåniga...varför ska man behöva passa en tid..."tänk om jag måste gå mitt när det är som roligast" mm....men NU förstår jag ju att de bara vill ens bästa. Det här var ju före mobiltelefonernas tid...så jag kan verkligen förstå att min mamma ville att jag skulle vara hemma ett visst klockslag...och var man inte det så förstår jag nu att hon blev orolig. Hade jag haft barn nu så hade jag inte vågat släppa iväg dem själva (speciellt inte efter alt som hänt med mordet på engla och så!) Det måste åxå vara en så svår balansgång för en förälder att veta hur mycket man ska låta sitt barn få gå själv (för man vill ju att de ska lära sig att stå på egna ben, och visa att man litar på dem) och när man ska sätta stopp ("hon är ju fortfarande ett barn..."). Jag avundas inte föräldrar...det är ett tufft jobb! Och jag tror inte att alla klarar av det. Se så många barn som det går illa för pga dåliga hemförhållanden. Ingen kärlek, ingen uppmuntran, inte ens nån uppmärksamhet för att man finns....då är det väl inte så konstigt att barnet gör allt för att få det..och då gör de det tex genom att börja stjäla, klottra, slå någon i skolan... Jag är ganska övertygad om att 90% av alla som e så kallade "värstingar" i skolan...inte har så mkt kärlek och uppmuntran hemifrån! Och föräldrarna får säga vad de vill...har man satt ett barn till världen så får man ta sitt ansvar tills barnen är 18..!
Man trodde när man var liten att ens föräldrar hade svar på ALLT! Men jag har insett nu...att det har de inte (lika lite som att jag har svar på allt nu bara för att jag är vuxen). De gör ju bara det bästa det kan. Och jag kan väl så här i efterhand få lite dåligt samvete för alla gånger man bråkat och surat över saker som ens föräldrar bara gjort av kärlek för en, men det förstod man inte då. Men idag är jag tacksam över vilka fina föräldrar jag har! Det kan inte vatt lätt alla gånger att uppfostra mig. Jag tror inte jag själv skulle klarat av det så jag är väldigt imponerad!
This is Mattiaz signing off.
Konsten att vara ond
Efter att jag hade läst boken "konsten att vara snäll" började jag på en annan bok som åxå var väldigt intressant att läsa men fruktansvärd på samma gång. Boken hette "No tears for queers" och handlar om 3 mord på homosexuella. I samma veva som jag läste den boken läste jag åxå en annan bok (jag e verkligen inne i en "läs-period" nu=) ) som hette "Tillbaka till livet-Alisons historia" och som hanldade om en kvinna som blev kidnappad, våldtagen och så svårt misshandlad och så svårt skadad att förövarna var säkra på att de hade dödat henne, för ingen skulle kunna överleva att få sin hals och mage uppskuren. Men hon överlevde och med en enorm livsvilja så kämpar hon sig upp från dä'r hon ligger och lyckas ta sig ut till motorvägen där hon får hjälp av en man som passerar i bil. Boken berättar hennes kamp för att komma tillbaka till ett normalt liv. Jag såg även filmen "The Laramie Project" om ett mord på en homosexuell kille i en liten småstad i usa. Samma kväll fick jag ett klipp på facebook från Ellen Degeneres show där hon berättade om att en 15-årig kille blev mördad av en kille i hans årskurs pga att han var bög. Han hade några dagar tidigare frågat denna kille om han ville vara hans valentine....
Efter att ha läst de två böckerna och sett den filmen och hört talats om mordet på 15-åringen så vågade jag knappt gå ut! Vad är det för värld vi lever i...där folk hatar varandra så mycket och kan göra så mycket ont mot varandra?? Jag kan verkligen inte förstå hur man kan gå till handgripligheter mot någon bara för att de har en annan sexuell läggning?! När man pratar om det så säger folk att det handlar om okunskap och rädsla...och det kan jag förstå på något sätt...men att det sen kan övergå från det till att verkligen ha ihjäl någon...det övergår mitt förstånd! Det är ju som att jag skulle misshandla min kompis Martina för att hon inte lyssnar på musikalmusik hemma som jag gör alltid! (jag vet...fånig liknelse..men om man hård drar det så är det ju samma sak!) Eller alla dessa huliganer som slår ner varandra för att vissa hejjar på AIK och andra på IFK Göteborg. var finns logiken i det?? Det är en sport det handlar om..en lek!!...och hur kan då människor få för sig att de har rätt att misshandla någon för att han inte hejjar på samma lag som man själv gör?
I klippet från Ellen Degeneres show (om 15-åringen som blev mördad pga av sin homosexualitet) så säger hon väldigt mycket bra saker. Bland annat att hur kan en 15-åring få för sig att det är SÅ FEL att vara homosexuell och så hotfullt och hemskt att en av samma kön skulle vilja vara hans valentine att mörda honom verkade vara det rätta att göra?! Han har ju knappast vaknat upp en morgon och kommit på det själv! Vad är det för en värld vi lever i som lär barn att 2 människor av samma kön inte kan älska varandra?!
Jag tror inte att det går att välja...vilka man ska hata och vilka man inte ska... Har man börjart hata en grupp så hittar man snart fel i någon annan grupp med människor och börjar hata de åxå! Och så lär man sina barn att hata...! Vart kommer allt detta hat ifrån? Vi är alla lika fast vi är olika. Vi har alla samma förutsättningar i grund och botten!
jag har aldrig råkat ut för något hemskt pga av att jag är homosexuell. Det värsta var när jag dejtade en kille i gbg och vi gick hand i hand på stan (han var dessutom mörkhyad...snacka om att det nog skar i ögonen på vissa) och det är en kille som passerar oss och vänder sig om efter 5 meter och skriker typ bögjävlar och så. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var han skrek..men jag minns att jag blev helt chockad. Inte så mkt över det han sa... utan mer över att han tyckte det var så hemskt att se två killar gå hand i hand (som inte störde honom på något sätt) att han verkligen ödslade energi på att vända sig om och skrika åt oss. Vad fick han ut av det? kände han sig nöjd? Trodde han att vi skulle sluta gå hand i hand?? Om han trodde det så trodde han fel!
Jag spelar ju musikalen La cage aux folles här i finland och den musikalen handlar först och främst om kärlek. Kärlek mellan föräldrar och barn, kärlek mellan man och kvinna och kärlek mellan man och man! Jag tycker att denna musikal borde spelas oftare!=) I musikalen så är vi i ensemblen utklädda till tjejer (eftersom det utspelar sig på en dragshow) En dag när vi hade spelat matine och skulle spela en föreställning till på kvällen så hade jag inte tagit med mig någon mat till teatern. Jag var hungrig så jag och min vän alma gick till en restaurang för att äta. Eftersom jag skulle spela en föreställning till så tog jag inte av mitt smink utan tog bara på mig en keps och bytte om till jeans och t-shirt och gick ut! (så jag hade alltså målade ögonbryn, rouge på kinderna och massa lila glitter runt ögonen...) Vissa reagerade ganska kraftigt när jag gick förbi..men jag kan tycka att det är ok..det hade jag nog åxå gjort om jag sett någon med så mkt smink men vanliga kläder gå förbi. När jag sedan kom tillbaka till teatern så var det vissa av de andra killarna som chockat frågade om jag verkligen hade gått ut sådär. "Det e klart" sa jag. De frågade om folk inte hade tittat väldigt mycket? "Jo visst..men om man är bög och nångång har gått hand i hand med en kille på stan så har man vant sig vid att folk tittar" sa jag och skrattade. Det var inte förrän jag sen kom hem som jag insåg vad jag verkligen hade sagt. Att jag har vant mig vid att folk tittar konstigt när man går hand i hand med en kille på stan....borde det inte ringa en varningsklocka här?!? Det är inte JAG som ska vänja mig vid att folk tittar...det är folk som ska vänja sig vid att se 2 av samma kön gå hand i hand på stan. Det är samma kärlek som mellan heterosexuella. EXAKT SAMMA KÄRLEK!! Hur svårt ska det vara att förstå?!?
Jag kommer fortsätta att gå hand i hand på stan, jag kommer inte låta rädsla och okunskap komma ivägen för kärlek. Jag har samma rätt att älska som vilken annan människa på denna planet!
Make love not war är väl ett utmärkt gammalt slagord som borde skanderas ännu mer!!
This is Mattiaz signing off!
Efter att ha läst de två böckerna och sett den filmen och hört talats om mordet på 15-åringen så vågade jag knappt gå ut! Vad är det för värld vi lever i...där folk hatar varandra så mycket och kan göra så mycket ont mot varandra?? Jag kan verkligen inte förstå hur man kan gå till handgripligheter mot någon bara för att de har en annan sexuell läggning?! När man pratar om det så säger folk att det handlar om okunskap och rädsla...och det kan jag förstå på något sätt...men att det sen kan övergå från det till att verkligen ha ihjäl någon...det övergår mitt förstånd! Det är ju som att jag skulle misshandla min kompis Martina för att hon inte lyssnar på musikalmusik hemma som jag gör alltid! (jag vet...fånig liknelse..men om man hård drar det så är det ju samma sak!) Eller alla dessa huliganer som slår ner varandra för att vissa hejjar på AIK och andra på IFK Göteborg. var finns logiken i det?? Det är en sport det handlar om..en lek!!...och hur kan då människor få för sig att de har rätt att misshandla någon för att han inte hejjar på samma lag som man själv gör?
I klippet från Ellen Degeneres show (om 15-åringen som blev mördad pga av sin homosexualitet) så säger hon väldigt mycket bra saker. Bland annat att hur kan en 15-åring få för sig att det är SÅ FEL att vara homosexuell och så hotfullt och hemskt att en av samma kön skulle vilja vara hans valentine att mörda honom verkade vara det rätta att göra?! Han har ju knappast vaknat upp en morgon och kommit på det själv! Vad är det för en värld vi lever i som lär barn att 2 människor av samma kön inte kan älska varandra?!
Jag tror inte att det går att välja...vilka man ska hata och vilka man inte ska... Har man börjart hata en grupp så hittar man snart fel i någon annan grupp med människor och börjar hata de åxå! Och så lär man sina barn att hata...! Vart kommer allt detta hat ifrån? Vi är alla lika fast vi är olika. Vi har alla samma förutsättningar i grund och botten!
jag har aldrig råkat ut för något hemskt pga av att jag är homosexuell. Det värsta var när jag dejtade en kille i gbg och vi gick hand i hand på stan (han var dessutom mörkhyad...snacka om att det nog skar i ögonen på vissa) och det är en kille som passerar oss och vänder sig om efter 5 meter och skriker typ bögjävlar och så. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var han skrek..men jag minns att jag blev helt chockad. Inte så mkt över det han sa... utan mer över att han tyckte det var så hemskt att se två killar gå hand i hand (som inte störde honom på något sätt) att han verkligen ödslade energi på att vända sig om och skrika åt oss. Vad fick han ut av det? kände han sig nöjd? Trodde han att vi skulle sluta gå hand i hand?? Om han trodde det så trodde han fel!
Jag spelar ju musikalen La cage aux folles här i finland och den musikalen handlar först och främst om kärlek. Kärlek mellan föräldrar och barn, kärlek mellan man och kvinna och kärlek mellan man och man! Jag tycker att denna musikal borde spelas oftare!=) I musikalen så är vi i ensemblen utklädda till tjejer (eftersom det utspelar sig på en dragshow) En dag när vi hade spelat matine och skulle spela en föreställning till på kvällen så hade jag inte tagit med mig någon mat till teatern. Jag var hungrig så jag och min vän alma gick till en restaurang för att äta. Eftersom jag skulle spela en föreställning till så tog jag inte av mitt smink utan tog bara på mig en keps och bytte om till jeans och t-shirt och gick ut! (så jag hade alltså målade ögonbryn, rouge på kinderna och massa lila glitter runt ögonen...) Vissa reagerade ganska kraftigt när jag gick förbi..men jag kan tycka att det är ok..det hade jag nog åxå gjort om jag sett någon med så mkt smink men vanliga kläder gå förbi. När jag sedan kom tillbaka till teatern så var det vissa av de andra killarna som chockat frågade om jag verkligen hade gått ut sådär. "Det e klart" sa jag. De frågade om folk inte hade tittat väldigt mycket? "Jo visst..men om man är bög och nångång har gått hand i hand med en kille på stan så har man vant sig vid att folk tittar" sa jag och skrattade. Det var inte förrän jag sen kom hem som jag insåg vad jag verkligen hade sagt. Att jag har vant mig vid att folk tittar konstigt när man går hand i hand med en kille på stan....borde det inte ringa en varningsklocka här?!? Det är inte JAG som ska vänja mig vid att folk tittar...det är folk som ska vänja sig vid att se 2 av samma kön gå hand i hand på stan. Det är samma kärlek som mellan heterosexuella. EXAKT SAMMA KÄRLEK!! Hur svårt ska det vara att förstå?!?
Jag kommer fortsätta att gå hand i hand på stan, jag kommer inte låta rädsla och okunskap komma ivägen för kärlek. Jag har samma rätt att älska som vilken annan människa på denna planet!
Make love not war är väl ett utmärkt gammalt slagord som borde skanderas ännu mer!!
This is Mattiaz signing off!
Konsten att vara snäll
Jag fick en bok som heter Konsten att vara snäll (skriven av Stefan Einhorn) i julklapp av min moster och hennes man. Tog jag det som en hint och som en förolämpning kan man ju undra (haha), men svaret är; nej det gjorde jag verkligen inte. Blev för stunden mest bara glad över att jag fick en oväntad julklapp. Jag fick även den sista Harry Potter boken i julklapp och eftersom det var en mer väntad julklapp (och en som jag hade hoppats på att få) så var ju den så klart prio ett när jag skulle sätta igång att läsa! (sträckläste nästan hela på buss från karlskrona till uppsala), så "Konsten att vara snäll" blev liggande ett tag. Hittade den i min bokhylla (eller snarare bok-skåp som jag har här i finland) för 2 månader sen och tänkte att jag skulle ge den en chans. En otroligt spännande bok. Den beskriver på ett väldigt bra sätt vad det är att vara snäll. Och hela boken börjar med att han skriver att det i dagens samhälle nästan har blivit fullt att vara snäll. Att om man beskriver någon som snäll...så associeras det till lite dum och mesig, och det håller jag verkligen med om. Men hur blev det så??
Jag gick och funderade på denna bok när jag gick hem från jobbet idag (en underbar kväll förresten..för första gången så var det fortfarande ljust när jag gick hem och man kände riktigt hur sommaren e på väg=) ) . Jag vill vara snäll. Jag vill att folk ska uppfatta mig som en snäll kille...men jag vill ju inte att det ska sluta där, och det är kanske det som e skillnaden. Som det stog i den här boken, att man får ju inte vara snäll på ett sätt som gör att man trycker ner sig själv eller vara snäll mot någon och i samma veva vara dum mot sig själv. Det är en svår balansgång tycker jag. Och även detta faktum att vara snäll mot nogån trots att det för stunden uppfattas som allt annat en snällt. I boken tas det upp ett exempel om dålig andedräkt. Hur många skulle säga till någon som man märker har dålig andedräkt.?!? Inte så många tror jag. Jag skulle inte våga (och har inte vågat...) man e rädd att personen ska bli ledsen eller arg och man vill inte lägga sig i. Men faktum är ju att om man säger till personen i fråga så gör man ju honom/henne en tjänst i långa loppet..även fast det kanske är tungt att höra för stunden. Det är en stor skräck hos mig att jag ska ha dålig andedräkt utan att märka det och att ingen säger nått. Så om det är så, så har nu ALLA min absoluta tillåtelse att säga till mig om jag skulel ha dålig andedräkt!=)
Jag var på designmuseet här i helsingfors för några veckor sedan. Jag hade besök från London och vi skulle vara lite kulturella. Själva museet var tyvärr ingen hit för deras huvudutställning var stängd och vi fick betala 6 euro för massa tråkiga smycken...=) (men det är en annan historia) De hade ingen garderob på museet, istället så fanns det skåp där man kunde hänga in sina kläder och väskor. Detta kostade 50cent, som man sen fick tillbaka när man låste upp skåpet igen. Eftersom vi var två så skulel vi ta vars ett skåp (de var ganbska små) och i ett av skåpen låg det redan en 50centare. Vet inte om det var glömt eller om det var efterlämnat med flit, men det blev en glad överraskning för vi hade bara en 50centare och så slapp vi gå och växla eller pressa in våra saker i ett skåp. När vi sen skulle gå därifrån så lät vi det myntet vi hade hittat ligga kvar och jag lät även myntet i mitt skåp som jag hade betalat med ligga kvar...för attg vara snäll moit nästa person som kommer. Tänkte att jag skulle gå dit några dagar senare för att se om mynten fortfarande låg kvar. en typ av Pay it forward. Min kära vän Alma tyckte inte jag skulle gå tillbaka och titta eftersom risken fanns då att jag skulle bli besviken på mänskligheten för hon trodde inte det skulle ligga kvar, men jag är ändå nyfiken. Komemr kanske gå dit imorgon (ligger på vägen till teatern) och OM de skulle vara så att de int eliger kvar så ska man kanske lägga dit två nya mynt. Så blir någon glad när de hittar dem. Det kostar ju inte ås mkt och är inte så svårt att vara snäll!
En gång när jag borde vatt snäll men inte vågade var när jag var i London för några veckor sedan (speciellt eftersom jag precis hade läst slut "konsten att vara snäll" på planet dit)
Jag kom till tågstationen ganska sent en kväll och visste inte vilket tåg jag skulle ta för att komma hem till min kompis där jag bodde (Hon bodde inte på tunnelbane-linjen utan man tar vanligt tåg dit) så jag går till biljettkassorna för att fråga. När jag kommer dit står det en tjej och pratar med mannen i luckan. Av det jag hör så förstår jag att hon har försökt köpa en tågbiljett i en av automaterna men den har bara tagit hennes pengar utan att ge henne någon biljett. Mannen i luckan bara skakar på huvudet och säger att det inte är hans problem. Hon ber att få låna telefonen något som mannen åxå nekar till. Det utvecklar sig till en ganska så hetsk diskussion. Här står jag och har världens bästa chans att göra något snällt; gå fram och fråga om hon vill låna pengar till en biljett, eller bara låna min telefon, men vad gör jag.... Jag går därifrån för jag känner mig lite dum som står och lyssnar på deras samtal och vill inte lägga mig i! Jag försöker själv leta upp nånstans där jag kan ta reda på vilket tåg jag ska ta men misslyckas och går tillbaka 5 minuter senare till samma ställe. Tjejen är borta så jag går fram och frågar vilket tåg jag ska ta. Mannen tittar lite surt på mig och muttrar fram att jag ska åka från perrong 5. På tåget sen fick jag så otroligt dåligt samvete äver denna stackars tjej. Jag menar, hade jag varit hon så hade jag bara blivit glad över att någon erbjöd sin hjälp, och jag kände mig så dum som bara hade "blundat" för ett problem istället för att göra nånting åt det. Så då bestämde jag mig för att nästa gång jag hamnar i nån liknande situation inte låta feghet stå ivägen för ett försök att hjälpa någon. Det värsta som kan hända är ju faktiskt att man bara får ett nej tack!
Jag tror tyvär inte att jag är speciellt ensam om att vända ryggen till och låta folk sköta sitt när man ser någon som behöver hjälp... Men en sån värld vill inte jag leva i. Jag vill leva i en värld där vi hjälper varandra! Som min kloka vän rickard berättade häromdagen, att på hans brorsdotters skola så får barnen massera varandra ofta, för de har pedagogiken att den man masserar den slår man inte! Och kan det inte var likadant med något sånt här...den man är snäll mot, den är snäll tillbaka, och då behöver det nödvändigtvis inte vara tillbaka till den som var snäll från början utan kanske till någon annan och så är den snäll mot någon osv. Så vill jag försöka leva iallafall! Jag är inte dum, men snäll! =)
This is Mattiaz signing off! =)
Jag gick och funderade på denna bok när jag gick hem från jobbet idag (en underbar kväll förresten..för första gången så var det fortfarande ljust när jag gick hem och man kände riktigt hur sommaren e på väg=) ) . Jag vill vara snäll. Jag vill att folk ska uppfatta mig som en snäll kille...men jag vill ju inte att det ska sluta där, och det är kanske det som e skillnaden. Som det stog i den här boken, att man får ju inte vara snäll på ett sätt som gör att man trycker ner sig själv eller vara snäll mot någon och i samma veva vara dum mot sig själv. Det är en svår balansgång tycker jag. Och även detta faktum att vara snäll mot nogån trots att det för stunden uppfattas som allt annat en snällt. I boken tas det upp ett exempel om dålig andedräkt. Hur många skulle säga till någon som man märker har dålig andedräkt.?!? Inte så många tror jag. Jag skulle inte våga (och har inte vågat...) man e rädd att personen ska bli ledsen eller arg och man vill inte lägga sig i. Men faktum är ju att om man säger till personen i fråga så gör man ju honom/henne en tjänst i långa loppet..även fast det kanske är tungt att höra för stunden. Det är en stor skräck hos mig att jag ska ha dålig andedräkt utan att märka det och att ingen säger nått. Så om det är så, så har nu ALLA min absoluta tillåtelse att säga till mig om jag skulel ha dålig andedräkt!=)
Jag var på designmuseet här i helsingfors för några veckor sedan. Jag hade besök från London och vi skulle vara lite kulturella. Själva museet var tyvärr ingen hit för deras huvudutställning var stängd och vi fick betala 6 euro för massa tråkiga smycken...=) (men det är en annan historia) De hade ingen garderob på museet, istället så fanns det skåp där man kunde hänga in sina kläder och väskor. Detta kostade 50cent, som man sen fick tillbaka när man låste upp skåpet igen. Eftersom vi var två så skulel vi ta vars ett skåp (de var ganbska små) och i ett av skåpen låg det redan en 50centare. Vet inte om det var glömt eller om det var efterlämnat med flit, men det blev en glad överraskning för vi hade bara en 50centare och så slapp vi gå och växla eller pressa in våra saker i ett skåp. När vi sen skulle gå därifrån så lät vi det myntet vi hade hittat ligga kvar och jag lät även myntet i mitt skåp som jag hade betalat med ligga kvar...för attg vara snäll moit nästa person som kommer. Tänkte att jag skulle gå dit några dagar senare för att se om mynten fortfarande låg kvar. en typ av Pay it forward. Min kära vän Alma tyckte inte jag skulle gå tillbaka och titta eftersom risken fanns då att jag skulle bli besviken på mänskligheten för hon trodde inte det skulle ligga kvar, men jag är ändå nyfiken. Komemr kanske gå dit imorgon (ligger på vägen till teatern) och OM de skulle vara så att de int eliger kvar så ska man kanske lägga dit två nya mynt. Så blir någon glad när de hittar dem. Det kostar ju inte ås mkt och är inte så svårt att vara snäll!
En gång när jag borde vatt snäll men inte vågade var när jag var i London för några veckor sedan (speciellt eftersom jag precis hade läst slut "konsten att vara snäll" på planet dit)
Jag kom till tågstationen ganska sent en kväll och visste inte vilket tåg jag skulle ta för att komma hem till min kompis där jag bodde (Hon bodde inte på tunnelbane-linjen utan man tar vanligt tåg dit) så jag går till biljettkassorna för att fråga. När jag kommer dit står det en tjej och pratar med mannen i luckan. Av det jag hör så förstår jag att hon har försökt köpa en tågbiljett i en av automaterna men den har bara tagit hennes pengar utan att ge henne någon biljett. Mannen i luckan bara skakar på huvudet och säger att det inte är hans problem. Hon ber att få låna telefonen något som mannen åxå nekar till. Det utvecklar sig till en ganska så hetsk diskussion. Här står jag och har världens bästa chans att göra något snällt; gå fram och fråga om hon vill låna pengar till en biljett, eller bara låna min telefon, men vad gör jag.... Jag går därifrån för jag känner mig lite dum som står och lyssnar på deras samtal och vill inte lägga mig i! Jag försöker själv leta upp nånstans där jag kan ta reda på vilket tåg jag ska ta men misslyckas och går tillbaka 5 minuter senare till samma ställe. Tjejen är borta så jag går fram och frågar vilket tåg jag ska ta. Mannen tittar lite surt på mig och muttrar fram att jag ska åka från perrong 5. På tåget sen fick jag så otroligt dåligt samvete äver denna stackars tjej. Jag menar, hade jag varit hon så hade jag bara blivit glad över att någon erbjöd sin hjälp, och jag kände mig så dum som bara hade "blundat" för ett problem istället för att göra nånting åt det. Så då bestämde jag mig för att nästa gång jag hamnar i nån liknande situation inte låta feghet stå ivägen för ett försök att hjälpa någon. Det värsta som kan hända är ju faktiskt att man bara får ett nej tack!
Jag tror tyvär inte att jag är speciellt ensam om att vända ryggen till och låta folk sköta sitt när man ser någon som behöver hjälp... Men en sån värld vill inte jag leva i. Jag vill leva i en värld där vi hjälper varandra! Som min kloka vän rickard berättade häromdagen, att på hans brorsdotters skola så får barnen massera varandra ofta, för de har pedagogiken att den man masserar den slår man inte! Och kan det inte var likadant med något sånt här...den man är snäll mot, den är snäll tillbaka, och då behöver det nödvändigtvis inte vara tillbaka till den som var snäll från början utan kanske till någon annan och så är den snäll mot någon osv. Så vill jag försöka leva iallafall! Jag är inte dum, men snäll! =)
This is Mattiaz signing off! =)
