tiazen

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om kändisar och hur det är att vara känd (inte för att jag vet hur det är..men mina tankar om det och så...) Jag satte mig framför datorn...skrev rubriken "känd!" och sen.....ingenting! Satt och stirrade på den vita stora rutan som jag hade tänkt fylla med en massa svarta bokstäver om vad jag anser om kändisar och varför jag vill bli erkänd men inte känd osv. Men inget kom. Började så smått med någon mening...men suddade snabbt ut den...det var inget bra. Sen började jag på nytt..men efter några ord så tryckte jag återigen på "sudda ut"-knappen (nä...datorer e inte alltid min grej...det heter säkert nåt bättre...men nu fattar alla vad jag menar iallafall=) ). Jag kände att jag hade fått lite prestationsångest. Jag undrar varför.
Man kan ju kolla på sin blogg hur många som e inne och läser...som mest har har jag haft 16 personer som läst min blogg på en dag. Är väl i genomsnitt ungefär 6 stycken per dag som läser, så det är inte så att jag känner att jag har en massa folk som förväntar sig stordåd från min blogg. Jag skriver ju för att jag tycker det e kul att skriva...men så börjar man ändå tänka på att folk läser detta....det ligger ute så att vem som helst skulle ju kunna läsa det (och förstå det, om man kan svenska vill säga) och då vill man ju att det ska vara bra åxå...och då kommer prestationsångest in.
Och den är så förädisk. Man vet att man kan...men så börjar man tvivla på att det man gör är bra...och då blockerar man sig själv.
Jag har ju ett yrke där jag måste prestera hela tiden...så man skulle kunna tro att jag är van vid det här med prestationsångest, men jag tycker inte att jag får så mkt prestationsångest när jag står på scen. Mest för att det inte är jag som har skapat det jag gör... jag behöver ju bara förmedla någon annans vision. Det e klart att det hänger mycket på mig åxå, men det är ändå en annan sak. Men när jag ska skapa själv...det är då prestationsångesten kan göra sig påmind.

Jag skulle för ett tag sedan hålla i en danslektion för första gången i mitt liv. Jag anser inte mig själv vara en dansare...men jag har trots allt en musikalutbildning med väldigt mycket dans i bagaget..så lite kan jag ju. Men jag fick väldigt mycket prestationsångest av detta..för att jag ville vara så bra..och göra eleverna så nöjda som möjligt, men resultatet hade kunnat bli katastrof...för jag kom inte på någonting! Jag skulle koreografera en liten kombination för dem att göra..och åxå komma på lite steg att göra över diagonalen...men det var helt tomt i min hjärna. Alla tre åren på dansforum var som bortblåsta.jag kom inte ihåg ett enda steg! Tillslut så rann tiden ut och jag var ändå tvungen att slänga ihop nått för att jag skulle ha lektionen...och då gick det ju. För då slutade jag att blockera mig själv, för att jag var tvungen att nå ett resultat. Min kära vän sara tyckte till och med att det var var en väldigt snygg kombination..vilket jag blev glad över eftersom hon e en så bra dansare!

Det är ju en väldigt personlig sak att skapa någonting. Och det är klart att det är känsligt och skrämmande att veta att andra tittar och bedömmer vad det är du gör, men jag tror att det fina svenska uttrycket: smaken är som baken borde tänkas på lite oftare. För det är ju verkligen så....alla tycker olika. Och man kan ju inte låta det hindra en från att göra det man tycker är kul.
Jag har bara fått positiva reaktioner på min blogg...och det är jag väldigt glad för. Så det är ju verkligen bara jag själv som har skapat mina egna små prestationsångest-monster...men ska försöka jaga ut dem nu och bara skriva vad som kommer och inte tänka så mkt på hur det kommer tas emot. För även om det jag skapar skulle vara dåligt..gör det ju inte mig till en dålig människa...eller hur?! =)

This is Mattiaz signing off!