Blicka framåt och snegla bakåt.
Så sitter man på Helsingfors flygplats igen. soms å många gånger förr...men nu är det inte bara en eller ett fåtal veckor hemma i sverige som hägrar utan hela 3 månader!! Spelade sista La cage aux folles för våren idag kl 12 och nu är det alltså paus från högklackade skor, strumpbyxor, smink och ögonfransar en stund!
Har ju väntat och längtat efter denna dagen väldigt länge...och nu när den väl är här så känns den inte riktigt som jag hade tänkt mig! Visst ska det bli hur skönt som helst att komma hem och träffa alla som man saknat och längtat efter...men det finns nått annat inombords åxå som jag inte trodde skulle finnas där. Jag trodde jag bara skulle vara glad och lycklig när jag äntligen kunde packa ihop lägenheten, men insåg till min förvåning igår (eller idag för jag började inte packa förrän klockan var efter 24.00) att det faktiskt kändes nästan lite ledsamt åxå att lämna lägenheten. Jag har ju inte haft världens bästa tid här i finland, men samtidigt så har man vant sig vid det..och det har ju undan för undan bara blivit bättre. och oavsett om det är en positiv eller negativ tid så sätter ju ändå tiden sina spår. Och det är lite läskigt att tänka att jag aldrig mer kommer att tvätta händerna i mitt knallblå handfat, eller gå över och låna dammsugaren av alma för att kunna städa min lilla lägenhet, äta varma mackor var och varannan kväll vid mitt bord eller bli arg för att jag blir blöt för att jag glömt vrida på knappen under handfatet som styr om vattnet kommer till handfatet eller duschen!
Man hinner ju bli trygg på ett ställe....vet hur dagarna kommer att se ut (även om man tycker de är tråkiga och långsamma så finns där ju ändå en trygghet) men nu har jag ingen aning vad som händer framöver. Läskigt och skönt på samma gång!=) Några små hållpunkter har jag...men mest så är det ett stort gapande hål i min kalender mellan slutet av maj och början av september. Spännande! jag tänker bara njuta och se vad livet leder mig.
En text rad från en av mina fovoritmusikaler (wicked) går så här:
Who can say if I´ve been change for the better
But because I knew you
I have been changed for good
Och så är det nog med väldigt mycket här i livet, både folk man träffar och saker som händer. Man förändras hela tiden...sen om det är till det bättre eller sämre vet man kanske inte alltid (men det brukar ju visa sig så småningom) men man vet att man har förändrat. Saker och ting gör intryck och stannar kvar. Och tur är väl det. Tänk om livet bara skulle vara som att springa runt i ett sånt där hamsterhjul...varv efter varv efter varv....samma sak dag ut och dag in....skulle bli väldigt tråkigt!
För att uppskatta det goda stunderna behövs nog det dåliga....tyvärr.=)
Förresten så finns det snälla människor (appropå mitt blogg inlägg för ett tag sedan som hette: Konsten att va snäll)
När jag skulle checka in så hade jag 10 kg övervikt och 2 handbagage.... men hon bakom disken släppte igenom mig utan att jag behövde betala extra! Än finns det hopp för männskligheten!!=)
This is Mattiaz signing off
Har ju väntat och längtat efter denna dagen väldigt länge...och nu när den väl är här så känns den inte riktigt som jag hade tänkt mig! Visst ska det bli hur skönt som helst att komma hem och träffa alla som man saknat och längtat efter...men det finns nått annat inombords åxå som jag inte trodde skulle finnas där. Jag trodde jag bara skulle vara glad och lycklig när jag äntligen kunde packa ihop lägenheten, men insåg till min förvåning igår (eller idag för jag började inte packa förrän klockan var efter 24.00) att det faktiskt kändes nästan lite ledsamt åxå att lämna lägenheten. Jag har ju inte haft världens bästa tid här i finland, men samtidigt så har man vant sig vid det..och det har ju undan för undan bara blivit bättre. och oavsett om det är en positiv eller negativ tid så sätter ju ändå tiden sina spår. Och det är lite läskigt att tänka att jag aldrig mer kommer att tvätta händerna i mitt knallblå handfat, eller gå över och låna dammsugaren av alma för att kunna städa min lilla lägenhet, äta varma mackor var och varannan kväll vid mitt bord eller bli arg för att jag blir blöt för att jag glömt vrida på knappen under handfatet som styr om vattnet kommer till handfatet eller duschen!
Man hinner ju bli trygg på ett ställe....vet hur dagarna kommer att se ut (även om man tycker de är tråkiga och långsamma så finns där ju ändå en trygghet) men nu har jag ingen aning vad som händer framöver. Läskigt och skönt på samma gång!=) Några små hållpunkter har jag...men mest så är det ett stort gapande hål i min kalender mellan slutet av maj och början av september. Spännande! jag tänker bara njuta och se vad livet leder mig.
En text rad från en av mina fovoritmusikaler (wicked) går så här:
Who can say if I´ve been change for the better
But because I knew you
I have been changed for good
Och så är det nog med väldigt mycket här i livet, både folk man träffar och saker som händer. Man förändras hela tiden...sen om det är till det bättre eller sämre vet man kanske inte alltid (men det brukar ju visa sig så småningom) men man vet att man har förändrat. Saker och ting gör intryck och stannar kvar. Och tur är väl det. Tänk om livet bara skulle vara som att springa runt i ett sånt där hamsterhjul...varv efter varv efter varv....samma sak dag ut och dag in....skulle bli väldigt tråkigt!
För att uppskatta det goda stunderna behövs nog det dåliga....tyvärr.=)
Förresten så finns det snälla människor (appropå mitt blogg inlägg för ett tag sedan som hette: Konsten att va snäll)
När jag skulle checka in så hade jag 10 kg övervikt och 2 handbagage.... men hon bakom disken släppte igenom mig utan att jag behövde betala extra! Än finns det hopp för männskligheten!!=)
This is Mattiaz signing off
Väder
Det har varit jättefint väder här i helsingfors de senaste dagarna...och i sverige åxå har jag fått rapporter om! Underbart! Känns som att sommaren är här även fast vi ju alla vet att det inte kommer vara sånt här väder nu i tre månader framåt...det ska tydligen bli kallare redan nu i veckan (här i finland iallafall). Men nu har det alltså vatt varmt och fint!
Jag har varit ledig hela helgen..så det har funnits tid för att göra massor av saker..men som vanligt har inte hälften blivit gjort, (att man ska vara så lat.. jaja...det kan jag avhandla i ett annat inlägg=) )
I lördags gick jag iallafall ut och promenerade. Jag gick som jag brukar ner mot vattnet..men sen istället för att svänga vänster och komma fram till "mitt" berg så gick jag höger och bara strosade längst med vattnet. Det var mycket folk. Barnfamiljer som åt glass, par som hade picknick på gräsmattan, någon äldre herre i sin finkostym och hatt (såg varmt ut). Efter en stund kom jag fram till en skateboard-park (eller vad man ska kalla det). Jag satte mig på en bänk och tittade på killarna som åkte skateboard (och någon enstaka med inlines), på när de försökte hoppa över nått hinder, glida längst ett räcke eller bara hoppa och flippa runt skateboarden innan de landade på den igen. Jag var helt imponerad....så häftigt. Jag vill åxå kunna det tänkte jag...tills jag såg en kille som försökte sig på ett trix som misslyckades. Det såg inte så skönt ut när han landade på den hårda asfalten och skrapade upp sitt knä. Brevid skateboard-parken fanns det en basketplan. Några killar i min ålder spelade mot varandra mot en korg...på andra sidan försökte en liten kille på kanske 8 år förgäves få i bollen i korgen. Är man bara 8 så sitter ju korgen väldigt väldigt högt upp. Men skam den som ger sig, han kämpade och kämpade och till slut så lyckades han pricka rätt! Jag satt bara på min bänk och njöt och kände hur glad jag var...och då slog det mig (som ni märker så är det ofta som tankar bara slår mig...och som sen fastnar!=) ). Det är ju jätte härligt att det är sommar och alla är glada och trevliga mot varandra (kändes det som då iallafall) och man mår bra bara för att det är sol ute. Varför är det så? Varför låter vi oss påverkas så mkt av nått som vädret? Höstdepression är ju ganska vanligt. Bara för att det är grått och trist ute så tar vi det in i hjärtat/hjärnan och låter det mörka ta över. Varför?? Är inte vi människor förnuftiga nog att veta att det kommer en ljusare tid snart igen och lära oss att uppskatta och njuta av den mörkare årstiden? Finns det nått mysigare än att kura ihop sig i soffan med en kopp the och titta på en bra film när det är som värst höstväder ute och regnet piskar mot fönstret?
Visst, det är inte kul att gå ut när det regnar för 10 dagen i rad..och man blir genomblöt bara man ska gå till affären och handla... men kanske handlar det så mkt om var man lägger sin tankeenergi (som med allt annat) Tänker man att det blir mörkt och jobbigt på hösten och man bara längtar till sommaren...så blir det ju mörkt och jobbigt!
Sen finns det väl de som har sommar depression åxå...som kanske tycker det är jobbigt åt andra hållet med så mkt ljus och värme.
Hjärnan är en lustig sak. Hur den sparar tankar och känslor..och att hjärnan "omedvetet" plockar fram dem när de kommer i kontakt med samma väder eller så igen. ok..det kanske lät lite konstigt... jag ska ge ett exempel så kanske det blir tydligare.
När jag hade mitt första sommarlov från gymnasiet så ringde min klassföreståndare hem till oss bara någon vecka in på sommarlovet. Han berättade att en tjej i min klass hade dött. Jag vet fortfarande idag inte vad hon dog av...om det var självmord eller sjukdom?! Jag kände inte henne speciellt väl, även fast vi hade gått på samma skola även på högstadiet, och nu hade vi alltså gått i samma klass i ett år. Men känslan som kom av detta besked att en tjej som jag ändå "kände" och som var lika gammal som mig..hade dött...det satte djupa spår. I flera år efter, just när de första sommardagarna kom och det började bli varmt...så fick jag samma olustiga känsla i kroppen.
Samma sak kan det ju även vara med luktsinnet. Olika dofter ger olika känslor...jag kan fortfarande få en viss känsla av någon parfym till exempel...även fast minnet har glömt bort själva händelsen. Konstigt!
Men, för att återgå till att prata om vädret, så ska jag iallafall försöka sluta med att ta vädret som riktmärke hur jag ska må under dagen. Det är klart att man blir glad av att vakna och titta ut och se att det är blå himmel och strålande sol...men jag tänker minsann försöka att känna mig lika glad och entusiastisk över dagen även om det regnar ute!
Det finns inget dåligt väder..bara dåliga kläder=)
This is Mattiaz signing off!
Jag har varit ledig hela helgen..så det har funnits tid för att göra massor av saker..men som vanligt har inte hälften blivit gjort, (att man ska vara så lat.. jaja...det kan jag avhandla i ett annat inlägg=) )
I lördags gick jag iallafall ut och promenerade. Jag gick som jag brukar ner mot vattnet..men sen istället för att svänga vänster och komma fram till "mitt" berg så gick jag höger och bara strosade längst med vattnet. Det var mycket folk. Barnfamiljer som åt glass, par som hade picknick på gräsmattan, någon äldre herre i sin finkostym och hatt (såg varmt ut). Efter en stund kom jag fram till en skateboard-park (eller vad man ska kalla det). Jag satte mig på en bänk och tittade på killarna som åkte skateboard (och någon enstaka med inlines), på när de försökte hoppa över nått hinder, glida längst ett räcke eller bara hoppa och flippa runt skateboarden innan de landade på den igen. Jag var helt imponerad....så häftigt. Jag vill åxå kunna det tänkte jag...tills jag såg en kille som försökte sig på ett trix som misslyckades. Det såg inte så skönt ut när han landade på den hårda asfalten och skrapade upp sitt knä. Brevid skateboard-parken fanns det en basketplan. Några killar i min ålder spelade mot varandra mot en korg...på andra sidan försökte en liten kille på kanske 8 år förgäves få i bollen i korgen. Är man bara 8 så sitter ju korgen väldigt väldigt högt upp. Men skam den som ger sig, han kämpade och kämpade och till slut så lyckades han pricka rätt! Jag satt bara på min bänk och njöt och kände hur glad jag var...och då slog det mig (som ni märker så är det ofta som tankar bara slår mig...och som sen fastnar!=) ). Det är ju jätte härligt att det är sommar och alla är glada och trevliga mot varandra (kändes det som då iallafall) och man mår bra bara för att det är sol ute. Varför är det så? Varför låter vi oss påverkas så mkt av nått som vädret? Höstdepression är ju ganska vanligt. Bara för att det är grått och trist ute så tar vi det in i hjärtat/hjärnan och låter det mörka ta över. Varför?? Är inte vi människor förnuftiga nog att veta att det kommer en ljusare tid snart igen och lära oss att uppskatta och njuta av den mörkare årstiden? Finns det nått mysigare än att kura ihop sig i soffan med en kopp the och titta på en bra film när det är som värst höstväder ute och regnet piskar mot fönstret?
Visst, det är inte kul att gå ut när det regnar för 10 dagen i rad..och man blir genomblöt bara man ska gå till affären och handla... men kanske handlar det så mkt om var man lägger sin tankeenergi (som med allt annat) Tänker man att det blir mörkt och jobbigt på hösten och man bara längtar till sommaren...så blir det ju mörkt och jobbigt!
Sen finns det väl de som har sommar depression åxå...som kanske tycker det är jobbigt åt andra hållet med så mkt ljus och värme.
Hjärnan är en lustig sak. Hur den sparar tankar och känslor..och att hjärnan "omedvetet" plockar fram dem när de kommer i kontakt med samma väder eller så igen. ok..det kanske lät lite konstigt... jag ska ge ett exempel så kanske det blir tydligare.
När jag hade mitt första sommarlov från gymnasiet så ringde min klassföreståndare hem till oss bara någon vecka in på sommarlovet. Han berättade att en tjej i min klass hade dött. Jag vet fortfarande idag inte vad hon dog av...om det var självmord eller sjukdom?! Jag kände inte henne speciellt väl, även fast vi hade gått på samma skola även på högstadiet, och nu hade vi alltså gått i samma klass i ett år. Men känslan som kom av detta besked att en tjej som jag ändå "kände" och som var lika gammal som mig..hade dött...det satte djupa spår. I flera år efter, just när de första sommardagarna kom och det började bli varmt...så fick jag samma olustiga känsla i kroppen.
Samma sak kan det ju även vara med luktsinnet. Olika dofter ger olika känslor...jag kan fortfarande få en viss känsla av någon parfym till exempel...även fast minnet har glömt bort själva händelsen. Konstigt!
Men, för att återgå till att prata om vädret, så ska jag iallafall försöka sluta med att ta vädret som riktmärke hur jag ska må under dagen. Det är klart att man blir glad av att vakna och titta ut och se att det är blå himmel och strålande sol...men jag tänker minsann försöka att känna mig lika glad och entusiastisk över dagen även om det regnar ute!
Det finns inget dåligt väder..bara dåliga kläder=)
This is Mattiaz signing off!
2 veckor
Idag är det exakt 2 veckor kvar tills jag åker från finland och ska vara ledig i 3 månader. det ska bli hur skönt som helst.
Det känns så konstigt att tänka på att jag faktiskt har varit här sedan i november. Vi började repa i mitten av november, och då kändes det som att det ALDRIG skulle bli vår (typ aldrig någonsin igen =) ) och att jag var fast här i helsingfors för all framtid! Det var kallt och grått, inte ens speciellt mkt snö som har förmåga att lysa upp lite i en vinternatt...verkligen bara grått grått grått...allt! Jag gick från min lilla lägenhet den raka vägen till teatern....repeterade musikalen, dansade, sjöng...och när timmarna där var slut så gick jag hem och satte mig framför datorn och hoppades på att det skulle dröja tills nästa dag kom (av någon anledning så tog det exakt lika lång tid varje gång för nästa dag att komma=) )
Tur är väl att vi har haft en del uppehåll...så jag har ju inte varit här i ett sträck sen november..det hade jag aldrig fixat...eller jo, det hade jag säkert. Det känns ju så nu...men hade jag vatt tvungen till det så hade jag klarat det. Man klarar SÅ mycket mer än vad man tror bara man "tvingar" sig själv lite. Jag hade ju inte så mycket val än att ta mig igenom detta. Visst funderade jag på att säga upp mig, men jag hade ju skrivit på kontraktet, gjort en överenskommelse..och att bryta den kändes inte bra (även fast jag tyckte att jag ville).
Nu har våren kommit till helsingfors...och det är faktiskt inte en hemsk stad ändå. Tyckte redan från början när jag kom hit att den är lik göteborg...i sättet den e uppbyggt, med spårvagnarna..närheten till vattnet och så, men de har åxå en annan sak gemensamt; Att den börjar leva så fort det börjar bli varmt. det var inte kul att bo i gbg heller på höst/vinter när det bara blåste och regnade...men sommrarna var underbara. Och som de säger; efter regn kommer solsken...och så är det verkligen=)
This is Mattiaz signing off!
Det känns så konstigt att tänka på att jag faktiskt har varit här sedan i november. Vi började repa i mitten av november, och då kändes det som att det ALDRIG skulle bli vår (typ aldrig någonsin igen =) ) och att jag var fast här i helsingfors för all framtid! Det var kallt och grått, inte ens speciellt mkt snö som har förmåga att lysa upp lite i en vinternatt...verkligen bara grått grått grått...allt! Jag gick från min lilla lägenhet den raka vägen till teatern....repeterade musikalen, dansade, sjöng...och när timmarna där var slut så gick jag hem och satte mig framför datorn och hoppades på att det skulle dröja tills nästa dag kom (av någon anledning så tog det exakt lika lång tid varje gång för nästa dag att komma=) )
Tur är väl att vi har haft en del uppehåll...så jag har ju inte varit här i ett sträck sen november..det hade jag aldrig fixat...eller jo, det hade jag säkert. Det känns ju så nu...men hade jag vatt tvungen till det så hade jag klarat det. Man klarar SÅ mycket mer än vad man tror bara man "tvingar" sig själv lite. Jag hade ju inte så mycket val än att ta mig igenom detta. Visst funderade jag på att säga upp mig, men jag hade ju skrivit på kontraktet, gjort en överenskommelse..och att bryta den kändes inte bra (även fast jag tyckte att jag ville).
Nu har våren kommit till helsingfors...och det är faktiskt inte en hemsk stad ändå. Tyckte redan från början när jag kom hit att den är lik göteborg...i sättet den e uppbyggt, med spårvagnarna..närheten till vattnet och så, men de har åxå en annan sak gemensamt; Att den börjar leva så fort det börjar bli varmt. det var inte kul att bo i gbg heller på höst/vinter när det bara blåste och regnade...men sommrarna var underbara. Och som de säger; efter regn kommer solsken...och så är det verkligen=)
This is Mattiaz signing off!
boknörd
Gick in på en kompis blogg och såg att han hade gjort det här testet..och eftersom jag precis (eller ganska nyligen iallafall) skrivit om böcker i min blogg, och eftersom jag just nu läser väldigt mycket..så var jag ju bara tvungen att göra detta test=) Såå kul= ) (tänk om det hade vatt ett musikalnörds test istället..då hade jag definitivt kommit upp till 100% haha)
(e inte bilden lik mig åxå?! hihi=) )
This is Mattiaz signing off!
(e inte bilden lik mig åxå?! hihi=) )
This is Mattiaz signing off!
Prestationsångest
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om kändisar och hur det är att vara känd (inte för att jag vet hur det är..men mina tankar om det och så...) Jag satte mig framför datorn...skrev rubriken "känd!" och sen.....ingenting! Satt och stirrade på den vita stora rutan som jag hade tänkt fylla med en massa svarta bokstäver om vad jag anser om kändisar och varför jag vill bli erkänd men inte känd osv. Men inget kom. Började så smått med någon mening...men suddade snabbt ut den...det var inget bra. Sen började jag på nytt..men efter några ord så tryckte jag återigen på "sudda ut"-knappen (nä...datorer e inte alltid min grej...det heter säkert nåt bättre...men nu fattar alla vad jag menar iallafall=) ). Jag kände att jag hade fått lite prestationsångest. Jag undrar varför.
Man kan ju kolla på sin blogg hur många som e inne och läser...som mest har har jag haft 16 personer som läst min blogg på en dag. Är väl i genomsnitt ungefär 6 stycken per dag som läser, så det är inte så att jag känner att jag har en massa folk som förväntar sig stordåd från min blogg. Jag skriver ju för att jag tycker det e kul att skriva...men så börjar man ändå tänka på att folk läser detta....det ligger ute så att vem som helst skulle ju kunna läsa det (och förstå det, om man kan svenska vill säga) och då vill man ju att det ska vara bra åxå...och då kommer prestationsångest in.
Och den är så förädisk. Man vet att man kan...men så börjar man tvivla på att det man gör är bra...och då blockerar man sig själv.
Jag har ju ett yrke där jag måste prestera hela tiden...så man skulle kunna tro att jag är van vid det här med prestationsångest, men jag tycker inte att jag får så mkt prestationsångest när jag står på scen. Mest för att det inte är jag som har skapat det jag gör... jag behöver ju bara förmedla någon annans vision. Det e klart att det hänger mycket på mig åxå, men det är ändå en annan sak. Men när jag ska skapa själv...det är då prestationsångesten kan göra sig påmind.
Jag skulle för ett tag sedan hålla i en danslektion för första gången i mitt liv. Jag anser inte mig själv vara en dansare...men jag har trots allt en musikalutbildning med väldigt mycket dans i bagaget..så lite kan jag ju. Men jag fick väldigt mycket prestationsångest av detta..för att jag ville vara så bra..och göra eleverna så nöjda som möjligt, men resultatet hade kunnat bli katastrof...för jag kom inte på någonting! Jag skulle koreografera en liten kombination för dem att göra..och åxå komma på lite steg att göra över diagonalen...men det var helt tomt i min hjärna. Alla tre åren på dansforum var som bortblåsta.jag kom inte ihåg ett enda steg! Tillslut så rann tiden ut och jag var ändå tvungen att slänga ihop nått för att jag skulle ha lektionen...och då gick det ju. För då slutade jag att blockera mig själv, för att jag var tvungen att nå ett resultat. Min kära vän sara tyckte till och med att det var var en väldigt snygg kombination..vilket jag blev glad över eftersom hon e en så bra dansare!
Det är ju en väldigt personlig sak att skapa någonting. Och det är klart att det är känsligt och skrämmande att veta att andra tittar och bedömmer vad det är du gör, men jag tror att det fina svenska uttrycket: smaken är som baken borde tänkas på lite oftare. För det är ju verkligen så....alla tycker olika. Och man kan ju inte låta det hindra en från att göra det man tycker är kul.
Jag har bara fått positiva reaktioner på min blogg...och det är jag väldigt glad för. Så det är ju verkligen bara jag själv som har skapat mina egna små prestationsångest-monster...men ska försöka jaga ut dem nu och bara skriva vad som kommer och inte tänka så mkt på hur det kommer tas emot. För även om det jag skapar skulle vara dåligt..gör det ju inte mig till en dålig människa...eller hur?! =)
This is Mattiaz signing off!
Man kan ju kolla på sin blogg hur många som e inne och läser...som mest har har jag haft 16 personer som läst min blogg på en dag. Är väl i genomsnitt ungefär 6 stycken per dag som läser, så det är inte så att jag känner att jag har en massa folk som förväntar sig stordåd från min blogg. Jag skriver ju för att jag tycker det e kul att skriva...men så börjar man ändå tänka på att folk läser detta....det ligger ute så att vem som helst skulle ju kunna läsa det (och förstå det, om man kan svenska vill säga) och då vill man ju att det ska vara bra åxå...och då kommer prestationsångest in.
Och den är så förädisk. Man vet att man kan...men så börjar man tvivla på att det man gör är bra...och då blockerar man sig själv.
Jag har ju ett yrke där jag måste prestera hela tiden...så man skulle kunna tro att jag är van vid det här med prestationsångest, men jag tycker inte att jag får så mkt prestationsångest när jag står på scen. Mest för att det inte är jag som har skapat det jag gör... jag behöver ju bara förmedla någon annans vision. Det e klart att det hänger mycket på mig åxå, men det är ändå en annan sak. Men när jag ska skapa själv...det är då prestationsångesten kan göra sig påmind.
Jag skulle för ett tag sedan hålla i en danslektion för första gången i mitt liv. Jag anser inte mig själv vara en dansare...men jag har trots allt en musikalutbildning med väldigt mycket dans i bagaget..så lite kan jag ju. Men jag fick väldigt mycket prestationsångest av detta..för att jag ville vara så bra..och göra eleverna så nöjda som möjligt, men resultatet hade kunnat bli katastrof...för jag kom inte på någonting! Jag skulle koreografera en liten kombination för dem att göra..och åxå komma på lite steg att göra över diagonalen...men det var helt tomt i min hjärna. Alla tre åren på dansforum var som bortblåsta.jag kom inte ihåg ett enda steg! Tillslut så rann tiden ut och jag var ändå tvungen att slänga ihop nått för att jag skulle ha lektionen...och då gick det ju. För då slutade jag att blockera mig själv, för att jag var tvungen att nå ett resultat. Min kära vän sara tyckte till och med att det var var en väldigt snygg kombination..vilket jag blev glad över eftersom hon e en så bra dansare!
Det är ju en väldigt personlig sak att skapa någonting. Och det är klart att det är känsligt och skrämmande att veta att andra tittar och bedömmer vad det är du gör, men jag tror att det fina svenska uttrycket: smaken är som baken borde tänkas på lite oftare. För det är ju verkligen så....alla tycker olika. Och man kan ju inte låta det hindra en från att göra det man tycker är kul.
Jag har bara fått positiva reaktioner på min blogg...och det är jag väldigt glad för. Så det är ju verkligen bara jag själv som har skapat mina egna små prestationsångest-monster...men ska försöka jaga ut dem nu och bara skriva vad som kommer och inte tänka så mkt på hur det kommer tas emot. För även om det jag skapar skulle vara dåligt..gör det ju inte mig till en dålig människa...eller hur?! =)
This is Mattiaz signing off!
Böcker
Jag har alltid gillat att läsa. Det fanns oftast en bok vid sängkanten som man läste lite ur varje kväll när man var yngre...eller så läste mamma en bok för oss innan vi skulle sova. Ganska skönt sätt att slappna av och tänka på nått annat innan man ska sova. Jag älskade Narnia-böckerna (gör fortfarande förvisso,,) och fem-böckerna av Enid Blyton. Och en bok som jag inte kommer ihåg namnet på, eller författaren men som handlade om en flicka som var handikappad och inte kunde gå. Hon klippte ut en häst i papper (tror jag) och helt plötsligt fick den liv på nått sätt och tog henne till nått magiskt land där hon kunde gå och det hände spännande saker. Hästen hette (eller var det ramsan som hon sa när hon skulle komma till detta magiska land) tuddigalumpa (tror ramsan började tuddigalumpa, hoppa och skumpa)..eller nått sånt! Är det någon som vet vad jag pratar om så säg till...vill så gärna hitta denna bok och läsa den igen..fast jag är vuxen=) Jag lånade åxå böcker av min syster så det blev många Tvillingarna på sweet valley High-böcker måste jag erkänna. Sen när jag blev lite äldre så läste jag mycket Danielle Steel-böcker för det gjorde mamma åxå. Efter det så fastnade jag i wallander-böckerna av Henning Mankell. Jag gillar deckare...och eftersom många av wallander böckerna utspelar sig i skåne så känner man till ställena de är på vilket ju gör det ännu roligare. Hittade även (tror min pappa tipsade mig) en deckar serie som utspelar sig i Lund (min hemstad). Väldigt kul. Har inget minne av vad varken böckerna eller författaren hette nu dock.
Nu var det ett tag sedan jag läste någon deckare...har gått ifrån det lite. Men jag har verkligen kommit in i en läsar-period nu.
Började för en tid sedan att skriva läsdagbok. Fick denna lilla bok, där man skriver upp författarens namn, bokens titel, när man läste ut den och nån liten annan kommentar om man vill, av min kompis anna. (tror jag...förlåt...du vet att jag har dåligt minne=) Hoppas det var av anna så jag inte har förolämpat nån annan nu åxå.... men JO, det var anna....tror jag=) ) Tror jag fick den för nått år sedan (som sagt..minnet..suck) men då jag fick den var jag nog inte inne i nån läsar-period för jag började aldrig skriva i den. Men den hängde med till Finland av någon anledning och jag hittade den här för några månader sedan. Förstod inte riktigt vitsen med att skriva upp vilka böcker man läst..men så läste jag det lilla förordet som fanns i läsdagboken...den började så här:
"För många år sedan träffade jag en gammal kvinna som skrivit ner allt hon läst sen hon var sjutton år. Hon hade sin förteckning i en liten anteckningsbok, inte helt olik den här. Det enda hon skrev ner var titel, författare och så datumet då hon läst ut boken. Nu kunde hon slå upp vilken sida som helst och genast minnas allt möjligt om böckerna som stod där - var hon läst dem, vilka människor hon hade omkring sig, hur hennes liv såg ut just då. Och när man hörde henne berätta om allt detta var det lätt att se vilken glädje hon fann i dessa minnen."
Jag tyckte det lät helt fantastiskt..och tänkte att det är ju värt ett försök iallafall.=)
Så nu har det gått drygt 3 månader sen jag började...och jag tycker fortfarande det är kul att skriva i när jag läst ut en bok.
Här e min lista såhär långt... (ja...Rickard nu blir det filippa bark igen=) ):
Dårskaper i Brooklyn (av Paul Auster) utläst i februari 2008 (kom inte ihåg exakt...)
Elva minuter (av Paulo Coelho) utläst 12 mars 2008
Konsten att vara snäll (av Stefan Einhorn) utläst 24 mars 2008
Anything goes-The autobiography (av John Barrowman with Carol E. Barrowman) utläst 6 april 2008
Tillbaka till livet - Alisons Historia (av Marianne Thamm) utläst 7 april 2008
No tears for queers (av Johan Hilton) utläst 16 april 2008
Korkade vita män (av Michael Moore) utläst 27 april 2008
På det fjärde ska det ske (av Kajsa Ingemarsson) utläst 1 maj 2008
Det har blivit ganska mycket läsande här i finland...=) Men det e kul. Undra vad jag ska läsa här näst. Har fått en bok på engelska som heter The God delusion...som jag har försökt att börja på..men den är ganska svår. Men jag ska kämpa lite..men kanske behöver nått annat att läsa undertiden. Köpte en bok om Judy Garland och Liza Minnelli när jag var i london...kanske det får bli den.
MIn favoritbok förresten....är nog "Påven Johanna" av Donna Woolfolk Cross. Har läst den 3 gånger och rekomenderar den till alla=)
Eller en ungdoms bok som heter "Seger till varje pris?" av Cynthia Voigt den har jag åxå läst många gånger! =)
Måste åxå nämna "Alkemisten" av Paulo Coehlo...väldigt bra bok!
This is Mattiaz signing off!
Nu var det ett tag sedan jag läste någon deckare...har gått ifrån det lite. Men jag har verkligen kommit in i en läsar-period nu.
Började för en tid sedan att skriva läsdagbok. Fick denna lilla bok, där man skriver upp författarens namn, bokens titel, när man läste ut den och nån liten annan kommentar om man vill, av min kompis anna. (tror jag...förlåt...du vet att jag har dåligt minne=) Hoppas det var av anna så jag inte har förolämpat nån annan nu åxå.... men JO, det var anna....tror jag=) ) Tror jag fick den för nått år sedan (som sagt..minnet..suck) men då jag fick den var jag nog inte inne i nån läsar-period för jag började aldrig skriva i den. Men den hängde med till Finland av någon anledning och jag hittade den här för några månader sedan. Förstod inte riktigt vitsen med att skriva upp vilka böcker man läst..men så läste jag det lilla förordet som fanns i läsdagboken...den började så här:
"För många år sedan träffade jag en gammal kvinna som skrivit ner allt hon läst sen hon var sjutton år. Hon hade sin förteckning i en liten anteckningsbok, inte helt olik den här. Det enda hon skrev ner var titel, författare och så datumet då hon läst ut boken. Nu kunde hon slå upp vilken sida som helst och genast minnas allt möjligt om böckerna som stod där - var hon läst dem, vilka människor hon hade omkring sig, hur hennes liv såg ut just då. Och när man hörde henne berätta om allt detta var det lätt att se vilken glädje hon fann i dessa minnen."
Jag tyckte det lät helt fantastiskt..och tänkte att det är ju värt ett försök iallafall.=)
Så nu har det gått drygt 3 månader sen jag började...och jag tycker fortfarande det är kul att skriva i när jag läst ut en bok.
Här e min lista såhär långt... (ja...Rickard nu blir det filippa bark igen=) ):
Dårskaper i Brooklyn (av Paul Auster) utläst i februari 2008 (kom inte ihåg exakt...)
Elva minuter (av Paulo Coelho) utläst 12 mars 2008
Konsten att vara snäll (av Stefan Einhorn) utläst 24 mars 2008
Anything goes-The autobiography (av John Barrowman with Carol E. Barrowman) utläst 6 april 2008
Tillbaka till livet - Alisons Historia (av Marianne Thamm) utläst 7 april 2008
No tears for queers (av Johan Hilton) utläst 16 april 2008
Korkade vita män (av Michael Moore) utläst 27 april 2008
På det fjärde ska det ske (av Kajsa Ingemarsson) utläst 1 maj 2008
Det har blivit ganska mycket läsande här i finland...=) Men det e kul. Undra vad jag ska läsa här näst. Har fått en bok på engelska som heter The God delusion...som jag har försökt att börja på..men den är ganska svår. Men jag ska kämpa lite..men kanske behöver nått annat att läsa undertiden. Köpte en bok om Judy Garland och Liza Minnelli när jag var i london...kanske det får bli den.
MIn favoritbok förresten....är nog "Påven Johanna" av Donna Woolfolk Cross. Har läst den 3 gånger och rekomenderar den till alla=)
Eller en ungdoms bok som heter "Seger till varje pris?" av Cynthia Voigt den har jag åxå läst många gånger! =)
Måste åxå nämna "Alkemisten" av Paulo Coehlo...väldigt bra bok!
This is Mattiaz signing off!
