Vanliga dagar
Idag blir det inget flummande eller djupa tankar. Bara lite berättande om mina dagar (de som varit och de som kommer) här i filand. (sara, du har rätt...det går inte att skriva f i n l a n d snabbt!=) )
Det mesta flyter väl på som vanligt (det vill säga...det händer inte så mkt). Föreställningarna går bra, har vatt mycket folk men hörde nått om att det var lite sämre sålt nu i maj...hoppas att det har hunnit ändra på sig nu så det är mkt folk. Mycket roligare att spela för en fullsatt salong än en halvfull (även fast man såklart alltid försöker ge samma energi och framträdande obeorende hur många som tittar!).
Spelade igår, men idag var vi lediga. Har varit jätte fint väder de senaste dagarna..men jag har ändå mest varit inomhus. Sover ganska länge..och sen slöar jag omkring i lägenheten innan det är dags att gå till jobbet typ. Igår så hann jag dock med att gå och säga upp min el och mitt internet (eftersom jag lämnar finland den 21 maj) innan jobbet..och åt sushi på stan. det var ganska mysigt faktiskt.
Idag har jag tvättat. Inte speciellt kul men det måste ju göras. Var otroligt fint väder så jag gick, för första gången i år, i mina trekvarts byxor. Skulle ju inte så långt...bara över gården och till tvättstugan..men det var ändå härligt!
Ikväll var jag och såg pjäsen Vittra på svenska teaterns miniscen. En otroligt stark och bra pjäs. Handlar om en kvinna som får obotlig cancer och hennes tid på sjukhuset. Var nästan som en monolog för kvinnan var på scen hela tiden och hon pratade både till publiken och medspelarna. Hon som spelade henne var jättebra! Måste komma ihåg att säga det till henne när jag antagligen kommer träffa henne imorgon. Det blir en liten "kultur"-krock på teatern ibalnd. För de spelar sin pjäs ibland samtidigt som vi spelar la cage.. Så vi springer omkring sminkade som tjejer och är glada...medans de går omkring i sina sjukhuskostymer... Lustig blandning...!=)
Idag var ända gången som vi kunde se vittra eftersom, som sagt, si selar oftast samtidigt..så jag e glad att jag gick och såg den!
Imorgon spelar vi la cage igen...sen ledig på tors och då kommer min mamma och hennes man och lite släkt och hälsa på (min moster och hennes man och min morbror och hans fru). Ska bli jättekul. De ska titta på mig på fredag...och då kommer även mina två kompisar lill-anna och stor-anna. Så jag kommer ha "stor" fanclub i publiken. Ska bli jättekul! Skönt att det kommer lite folk och hälsar på!
Well....mer än så blir det inte idag...inga djupa tankar...inga inlägg om varför världen är som den är..
Jag har t.o.m börjat läsa en glad bok för en gångs skull=) Den heter "På det fjärde ska det ske" av Kajsa Ingemarsson. Har kommit halvvägs och den är väldigt bra!! Dagens boktips=) (lånade den av min fru...tack söta du!=)
This is mattiaz signing off!
Det mesta flyter väl på som vanligt (det vill säga...det händer inte så mkt). Föreställningarna går bra, har vatt mycket folk men hörde nått om att det var lite sämre sålt nu i maj...hoppas att det har hunnit ändra på sig nu så det är mkt folk. Mycket roligare att spela för en fullsatt salong än en halvfull (även fast man såklart alltid försöker ge samma energi och framträdande obeorende hur många som tittar!).
Spelade igår, men idag var vi lediga. Har varit jätte fint väder de senaste dagarna..men jag har ändå mest varit inomhus. Sover ganska länge..och sen slöar jag omkring i lägenheten innan det är dags att gå till jobbet typ. Igår så hann jag dock med att gå och säga upp min el och mitt internet (eftersom jag lämnar finland den 21 maj) innan jobbet..och åt sushi på stan. det var ganska mysigt faktiskt.
Idag har jag tvättat. Inte speciellt kul men det måste ju göras. Var otroligt fint väder så jag gick, för första gången i år, i mina trekvarts byxor. Skulle ju inte så långt...bara över gården och till tvättstugan..men det var ändå härligt!
Ikväll var jag och såg pjäsen Vittra på svenska teaterns miniscen. En otroligt stark och bra pjäs. Handlar om en kvinna som får obotlig cancer och hennes tid på sjukhuset. Var nästan som en monolog för kvinnan var på scen hela tiden och hon pratade både till publiken och medspelarna. Hon som spelade henne var jättebra! Måste komma ihåg att säga det till henne när jag antagligen kommer träffa henne imorgon. Det blir en liten "kultur"-krock på teatern ibalnd. För de spelar sin pjäs ibland samtidigt som vi spelar la cage.. Så vi springer omkring sminkade som tjejer och är glada...medans de går omkring i sina sjukhuskostymer... Lustig blandning...!=)
Idag var ända gången som vi kunde se vittra eftersom, som sagt, si selar oftast samtidigt..så jag e glad att jag gick och såg den!
Imorgon spelar vi la cage igen...sen ledig på tors och då kommer min mamma och hennes man och lite släkt och hälsa på (min moster och hennes man och min morbror och hans fru). Ska bli jättekul. De ska titta på mig på fredag...och då kommer även mina två kompisar lill-anna och stor-anna. Så jag kommer ha "stor" fanclub i publiken. Ska bli jättekul! Skönt att det kommer lite folk och hälsar på!
Well....mer än så blir det inte idag...inga djupa tankar...inga inlägg om varför världen är som den är..
Jag har t.o.m börjat läsa en glad bok för en gångs skull=) Den heter "På det fjärde ska det ske" av Kajsa Ingemarsson. Har kommit halvvägs och den är väldigt bra!! Dagens boktips=) (lånade den av min fru...tack söta du!=)
This is mattiaz signing off!
Ta sig över ett berg!
okej, det här kanske blir ett litet flummigt inlägg... men som min kära vän jonas sa igår så har jag nog blivit lite av en grubblargubbe..=)
Jag var precis ute och tog en promenad. Det var ganska fint väder även om solen inte var framme. Känns att det verkligen är vår i luften. Jag gick ner mot vattnet och promenerade en stund och tittade på lite segelbåtar. Efter ett tag kom jag fram till ett stort grönområde och där i mitten så låg det ett litet berg (vet inte om det officiellt skulle kallas ett berg...en stor stenkulle kanske mer...men det var stort och högt och gjort av sten så jag kallar det ett berg!)
Jag började gå runt och leta lite efter ett bra ställe att börja klättra på. Hittade några bra ställen och började min lite mödosamma resa upp till toppen. Hittade halvvägs upp en smal trappa som hjälpte mig att komma ändå upp till toppen.
Det kändes ganska skönt att komma upp och jag hade en jätte fin utsikt över havet och luften kändes väldigt frisk och klar. Stod och bara njöt en stund innan jag återigen var på väg..denna gången för att klättra neråt, och det var då det slog mig. Det här berget skulle kunna symbolisera en situation/problem i mitt liv som jag har ägnat väldigt mycket tankar och känslor åt det senaste halvåret.
När det började så visste jag inte hur jag skulle kunna klara av att ta mig över problemet. På samma sätt som jag gick och letade efter nått bra ställe att börja klättra på, letade jag åxå efter ett bra ställe att ta mig an mitt problem. Jag började så sakta och mödosamt kämpa mig igenom alla småstenar,gropar och kullar som var i mitt problem för att jag skulle kunna ta mig över allt. Trappan som jag hittade på det verkliga berget får symbolisera den otroliga hjälp och det stöd jag fått av vänner och familj som skapat en trappa för att jag lättare ska komma uppåt!
Jag har de senaste dagarna vatt lite frustrerad över att jag fortfarande inte kunnat släppa det som vatt så jobbigt (tycker det har gått så lång tid nu) men insåg att jag nu är på väg ner för berget. Jag har en liten bit kvar..men för varje steg jag tar så kommer jag närmare marken igen..och kommer snart att kunna gå bort från berget och betrakta det på avstånd och förhoppningsvis (eller jag är faktiskt ganska säker på det) har jag lärt mig lite mer om hur man klättrar i berg..till nästa gång ett stort berg kommer i min väg!
This is Mattiaz signing off
Jag var precis ute och tog en promenad. Det var ganska fint väder även om solen inte var framme. Känns att det verkligen är vår i luften. Jag gick ner mot vattnet och promenerade en stund och tittade på lite segelbåtar. Efter ett tag kom jag fram till ett stort grönområde och där i mitten så låg det ett litet berg (vet inte om det officiellt skulle kallas ett berg...en stor stenkulle kanske mer...men det var stort och högt och gjort av sten så jag kallar det ett berg!)
Jag började gå runt och leta lite efter ett bra ställe att börja klättra på. Hittade några bra ställen och började min lite mödosamma resa upp till toppen. Hittade halvvägs upp en smal trappa som hjälpte mig att komma ändå upp till toppen.
Det kändes ganska skönt att komma upp och jag hade en jätte fin utsikt över havet och luften kändes väldigt frisk och klar. Stod och bara njöt en stund innan jag återigen var på väg..denna gången för att klättra neråt, och det var då det slog mig. Det här berget skulle kunna symbolisera en situation/problem i mitt liv som jag har ägnat väldigt mycket tankar och känslor åt det senaste halvåret.
När det började så visste jag inte hur jag skulle kunna klara av att ta mig över problemet. På samma sätt som jag gick och letade efter nått bra ställe att börja klättra på, letade jag åxå efter ett bra ställe att ta mig an mitt problem. Jag började så sakta och mödosamt kämpa mig igenom alla småstenar,gropar och kullar som var i mitt problem för att jag skulle kunna ta mig över allt. Trappan som jag hittade på det verkliga berget får symbolisera den otroliga hjälp och det stöd jag fått av vänner och familj som skapat en trappa för att jag lättare ska komma uppåt!
Jag har de senaste dagarna vatt lite frustrerad över att jag fortfarande inte kunnat släppa det som vatt så jobbigt (tycker det har gått så lång tid nu) men insåg att jag nu är på väg ner för berget. Jag har en liten bit kvar..men för varje steg jag tar så kommer jag närmare marken igen..och kommer snart att kunna gå bort från berget och betrakta det på avstånd och förhoppningsvis (eller jag är faktiskt ganska säker på det) har jag lärt mig lite mer om hur man klättrar i berg..till nästa gång ett stort berg kommer i min väg!
This is Mattiaz signing off
Barn
Jag har en vän som har 2 barn. Hon och jag har varit vänner i ungefär 8 år nu...så jag har även följt hennes barns uppväxt. När jag började lära känna denna familj så var barnen 5 och 7 år och nu är det alltså 13 och 15 år gamla. Det som har varit så kul att se är hur utveklingen sker...och att utifrån se hur föräldrar är mot sina barn och hur de reagerar på det. Jag tycker ju att min vän är världens bästa mamma! Hon ger så mycket kärlek till sina barn och hon gör det viktigaste som jag tror många föräldrar idag glömmer bort; Hon lägger ner tid på sina barn! Hon lyssnar på dem, hon förklarar när de har frågor, hon hjälper dem när de behöver hjälp, och peppar dem när de behöver en "knuff" i rätt riktning!
Jag har kännt igen mig själv väldigt mycket i min väns äldsta barn. Kommer ihåg många kvällar då det var bråk och skrik vid läggdags och det var likadant hemma hos oss när vi var små. Jag ville nog aldrig gå och lägga mig. Och man smög upp och ville vara med de vuxna. Man tyckte att det var så orättvist att man skulle behöva gå och lägga sig och sova när inte alla andra behövde det. Eftersom jag åxå är minsta barnet så var det så klart EXTRA orättvist eftersom jag var den som hade läggdags först.
Det var så mycket saker som man blev tillsagd att göra som man då blev arg och sur över och som man inte fattade. Och det ska väl vara så antar jag..men jag har upptäckt nu vilken häftig känsla det är att komma på saker som min mamma sa som jag, när jag var liten, blev upprörd över, faktiskt nu är så tacksam över att hon gjorde. Ta tex det här med barnförbjudna filmer. Min mamma hade en stenhård filosofi om att är det 15-års gräns på en film då får man vänta tills man är 15 innan man får se den. Vi hade MÅNGA diskussioner och bråk om detta hemma, men nu är jag så glad att hon gjorde så. Inte för att jag kanske tror att jag hade blivit skadad av att se filmerna..men jag tycker att hon har så rätt. Det finns en anledning till att det är 15-års gräns, och vissa saker är verkligen inte bra för barn att se. Jag tror att nån enstaka gång så fick jag nog se nån 15-års film innan jag hade fyllt 15...men då hade min mamma sett filmen innan, och ansåg att det inte fanns nått som var så farligt i filmen, och hon satt säkert dessutom med.
En annan sak var ju det här med tider. Att man fick en tid då man skulle vara hemma på kvällen (eller natten ju äldre man blev). Då tyckte man att ens föräldrar var lite fåniga...varför ska man behöva passa en tid..."tänk om jag måste gå mitt när det är som roligast" mm....men NU förstår jag ju att de bara vill ens bästa. Det här var ju före mobiltelefonernas tid...så jag kan verkligen förstå att min mamma ville att jag skulle vara hemma ett visst klockslag...och var man inte det så förstår jag nu att hon blev orolig. Hade jag haft barn nu så hade jag inte vågat släppa iväg dem själva (speciellt inte efter alt som hänt med mordet på engla och så!) Det måste åxå vara en så svår balansgång för en förälder att veta hur mycket man ska låta sitt barn få gå själv (för man vill ju att de ska lära sig att stå på egna ben, och visa att man litar på dem) och när man ska sätta stopp ("hon är ju fortfarande ett barn..."). Jag avundas inte föräldrar...det är ett tufft jobb! Och jag tror inte att alla klarar av det. Se så många barn som det går illa för pga dåliga hemförhållanden. Ingen kärlek, ingen uppmuntran, inte ens nån uppmärksamhet för att man finns....då är det väl inte så konstigt att barnet gör allt för att få det..och då gör de det tex genom att börja stjäla, klottra, slå någon i skolan... Jag är ganska övertygad om att 90% av alla som e så kallade "värstingar" i skolan...inte har så mkt kärlek och uppmuntran hemifrån! Och föräldrarna får säga vad de vill...har man satt ett barn till världen så får man ta sitt ansvar tills barnen är 18..!
Man trodde när man var liten att ens föräldrar hade svar på ALLT! Men jag har insett nu...att det har de inte (lika lite som att jag har svar på allt nu bara för att jag är vuxen). De gör ju bara det bästa det kan. Och jag kan väl så här i efterhand få lite dåligt samvete för alla gånger man bråkat och surat över saker som ens föräldrar bara gjort av kärlek för en, men det förstod man inte då. Men idag är jag tacksam över vilka fina föräldrar jag har! Det kan inte vatt lätt alla gånger att uppfostra mig. Jag tror inte jag själv skulle klarat av det så jag är väldigt imponerad!
This is Mattiaz signing off.
Jag har kännt igen mig själv väldigt mycket i min väns äldsta barn. Kommer ihåg många kvällar då det var bråk och skrik vid läggdags och det var likadant hemma hos oss när vi var små. Jag ville nog aldrig gå och lägga mig. Och man smög upp och ville vara med de vuxna. Man tyckte att det var så orättvist att man skulle behöva gå och lägga sig och sova när inte alla andra behövde det. Eftersom jag åxå är minsta barnet så var det så klart EXTRA orättvist eftersom jag var den som hade läggdags först.
Det var så mycket saker som man blev tillsagd att göra som man då blev arg och sur över och som man inte fattade. Och det ska väl vara så antar jag..men jag har upptäckt nu vilken häftig känsla det är att komma på saker som min mamma sa som jag, när jag var liten, blev upprörd över, faktiskt nu är så tacksam över att hon gjorde. Ta tex det här med barnförbjudna filmer. Min mamma hade en stenhård filosofi om att är det 15-års gräns på en film då får man vänta tills man är 15 innan man får se den. Vi hade MÅNGA diskussioner och bråk om detta hemma, men nu är jag så glad att hon gjorde så. Inte för att jag kanske tror att jag hade blivit skadad av att se filmerna..men jag tycker att hon har så rätt. Det finns en anledning till att det är 15-års gräns, och vissa saker är verkligen inte bra för barn att se. Jag tror att nån enstaka gång så fick jag nog se nån 15-års film innan jag hade fyllt 15...men då hade min mamma sett filmen innan, och ansåg att det inte fanns nått som var så farligt i filmen, och hon satt säkert dessutom med.
En annan sak var ju det här med tider. Att man fick en tid då man skulle vara hemma på kvällen (eller natten ju äldre man blev). Då tyckte man att ens föräldrar var lite fåniga...varför ska man behöva passa en tid..."tänk om jag måste gå mitt när det är som roligast" mm....men NU förstår jag ju att de bara vill ens bästa. Det här var ju före mobiltelefonernas tid...så jag kan verkligen förstå att min mamma ville att jag skulle vara hemma ett visst klockslag...och var man inte det så förstår jag nu att hon blev orolig. Hade jag haft barn nu så hade jag inte vågat släppa iväg dem själva (speciellt inte efter alt som hänt med mordet på engla och så!) Det måste åxå vara en så svår balansgång för en förälder att veta hur mycket man ska låta sitt barn få gå själv (för man vill ju att de ska lära sig att stå på egna ben, och visa att man litar på dem) och när man ska sätta stopp ("hon är ju fortfarande ett barn..."). Jag avundas inte föräldrar...det är ett tufft jobb! Och jag tror inte att alla klarar av det. Se så många barn som det går illa för pga dåliga hemförhållanden. Ingen kärlek, ingen uppmuntran, inte ens nån uppmärksamhet för att man finns....då är det väl inte så konstigt att barnet gör allt för att få det..och då gör de det tex genom att börja stjäla, klottra, slå någon i skolan... Jag är ganska övertygad om att 90% av alla som e så kallade "värstingar" i skolan...inte har så mkt kärlek och uppmuntran hemifrån! Och föräldrarna får säga vad de vill...har man satt ett barn till världen så får man ta sitt ansvar tills barnen är 18..!
Man trodde när man var liten att ens föräldrar hade svar på ALLT! Men jag har insett nu...att det har de inte (lika lite som att jag har svar på allt nu bara för att jag är vuxen). De gör ju bara det bästa det kan. Och jag kan väl så här i efterhand få lite dåligt samvete för alla gånger man bråkat och surat över saker som ens föräldrar bara gjort av kärlek för en, men det förstod man inte då. Men idag är jag tacksam över vilka fina föräldrar jag har! Det kan inte vatt lätt alla gånger att uppfostra mig. Jag tror inte jag själv skulle klarat av det så jag är väldigt imponerad!
This is Mattiaz signing off.
Konsten att vara ond
Efter att jag hade läst boken "konsten att vara snäll" började jag på en annan bok som åxå var väldigt intressant att läsa men fruktansvärd på samma gång. Boken hette "No tears for queers" och handlar om 3 mord på homosexuella. I samma veva som jag läste den boken läste jag åxå en annan bok (jag e verkligen inne i en "läs-period" nu=) ) som hette "Tillbaka till livet-Alisons historia" och som hanldade om en kvinna som blev kidnappad, våldtagen och så svårt misshandlad och så svårt skadad att förövarna var säkra på att de hade dödat henne, för ingen skulle kunna överleva att få sin hals och mage uppskuren. Men hon överlevde och med en enorm livsvilja så kämpar hon sig upp från dä'r hon ligger och lyckas ta sig ut till motorvägen där hon får hjälp av en man som passerar i bil. Boken berättar hennes kamp för att komma tillbaka till ett normalt liv. Jag såg även filmen "The Laramie Project" om ett mord på en homosexuell kille i en liten småstad i usa. Samma kväll fick jag ett klipp på facebook från Ellen Degeneres show där hon berättade om att en 15-årig kille blev mördad av en kille i hans årskurs pga att han var bög. Han hade några dagar tidigare frågat denna kille om han ville vara hans valentine....
Efter att ha läst de två böckerna och sett den filmen och hört talats om mordet på 15-åringen så vågade jag knappt gå ut! Vad är det för värld vi lever i...där folk hatar varandra så mycket och kan göra så mycket ont mot varandra?? Jag kan verkligen inte förstå hur man kan gå till handgripligheter mot någon bara för att de har en annan sexuell läggning?! När man pratar om det så säger folk att det handlar om okunskap och rädsla...och det kan jag förstå på något sätt...men att det sen kan övergå från det till att verkligen ha ihjäl någon...det övergår mitt förstånd! Det är ju som att jag skulle misshandla min kompis Martina för att hon inte lyssnar på musikalmusik hemma som jag gör alltid! (jag vet...fånig liknelse..men om man hård drar det så är det ju samma sak!) Eller alla dessa huliganer som slår ner varandra för att vissa hejjar på AIK och andra på IFK Göteborg. var finns logiken i det?? Det är en sport det handlar om..en lek!!...och hur kan då människor få för sig att de har rätt att misshandla någon för att han inte hejjar på samma lag som man själv gör?
I klippet från Ellen Degeneres show (om 15-åringen som blev mördad pga av sin homosexualitet) så säger hon väldigt mycket bra saker. Bland annat att hur kan en 15-åring få för sig att det är SÅ FEL att vara homosexuell och så hotfullt och hemskt att en av samma kön skulle vilja vara hans valentine att mörda honom verkade vara det rätta att göra?! Han har ju knappast vaknat upp en morgon och kommit på det själv! Vad är det för en värld vi lever i som lär barn att 2 människor av samma kön inte kan älska varandra?!
Jag tror inte att det går att välja...vilka man ska hata och vilka man inte ska... Har man börjart hata en grupp så hittar man snart fel i någon annan grupp med människor och börjar hata de åxå! Och så lär man sina barn att hata...! Vart kommer allt detta hat ifrån? Vi är alla lika fast vi är olika. Vi har alla samma förutsättningar i grund och botten!
jag har aldrig råkat ut för något hemskt pga av att jag är homosexuell. Det värsta var när jag dejtade en kille i gbg och vi gick hand i hand på stan (han var dessutom mörkhyad...snacka om att det nog skar i ögonen på vissa) och det är en kille som passerar oss och vänder sig om efter 5 meter och skriker typ bögjävlar och så. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var han skrek..men jag minns att jag blev helt chockad. Inte så mkt över det han sa... utan mer över att han tyckte det var så hemskt att se två killar gå hand i hand (som inte störde honom på något sätt) att han verkligen ödslade energi på att vända sig om och skrika åt oss. Vad fick han ut av det? kände han sig nöjd? Trodde han att vi skulle sluta gå hand i hand?? Om han trodde det så trodde han fel!
Jag spelar ju musikalen La cage aux folles här i finland och den musikalen handlar först och främst om kärlek. Kärlek mellan föräldrar och barn, kärlek mellan man och kvinna och kärlek mellan man och man! Jag tycker att denna musikal borde spelas oftare!=) I musikalen så är vi i ensemblen utklädda till tjejer (eftersom det utspelar sig på en dragshow) En dag när vi hade spelat matine och skulle spela en föreställning till på kvällen så hade jag inte tagit med mig någon mat till teatern. Jag var hungrig så jag och min vän alma gick till en restaurang för att äta. Eftersom jag skulle spela en föreställning till så tog jag inte av mitt smink utan tog bara på mig en keps och bytte om till jeans och t-shirt och gick ut! (så jag hade alltså målade ögonbryn, rouge på kinderna och massa lila glitter runt ögonen...) Vissa reagerade ganska kraftigt när jag gick förbi..men jag kan tycka att det är ok..det hade jag nog åxå gjort om jag sett någon med så mkt smink men vanliga kläder gå förbi. När jag sedan kom tillbaka till teatern så var det vissa av de andra killarna som chockat frågade om jag verkligen hade gått ut sådär. "Det e klart" sa jag. De frågade om folk inte hade tittat väldigt mycket? "Jo visst..men om man är bög och nångång har gått hand i hand med en kille på stan så har man vant sig vid att folk tittar" sa jag och skrattade. Det var inte förrän jag sen kom hem som jag insåg vad jag verkligen hade sagt. Att jag har vant mig vid att folk tittar konstigt när man går hand i hand med en kille på stan....borde det inte ringa en varningsklocka här?!? Det är inte JAG som ska vänja mig vid att folk tittar...det är folk som ska vänja sig vid att se 2 av samma kön gå hand i hand på stan. Det är samma kärlek som mellan heterosexuella. EXAKT SAMMA KÄRLEK!! Hur svårt ska det vara att förstå?!?
Jag kommer fortsätta att gå hand i hand på stan, jag kommer inte låta rädsla och okunskap komma ivägen för kärlek. Jag har samma rätt att älska som vilken annan människa på denna planet!
Make love not war är väl ett utmärkt gammalt slagord som borde skanderas ännu mer!!
This is Mattiaz signing off!
Efter att ha läst de två böckerna och sett den filmen och hört talats om mordet på 15-åringen så vågade jag knappt gå ut! Vad är det för värld vi lever i...där folk hatar varandra så mycket och kan göra så mycket ont mot varandra?? Jag kan verkligen inte förstå hur man kan gå till handgripligheter mot någon bara för att de har en annan sexuell läggning?! När man pratar om det så säger folk att det handlar om okunskap och rädsla...och det kan jag förstå på något sätt...men att det sen kan övergå från det till att verkligen ha ihjäl någon...det övergår mitt förstånd! Det är ju som att jag skulle misshandla min kompis Martina för att hon inte lyssnar på musikalmusik hemma som jag gör alltid! (jag vet...fånig liknelse..men om man hård drar det så är det ju samma sak!) Eller alla dessa huliganer som slår ner varandra för att vissa hejjar på AIK och andra på IFK Göteborg. var finns logiken i det?? Det är en sport det handlar om..en lek!!...och hur kan då människor få för sig att de har rätt att misshandla någon för att han inte hejjar på samma lag som man själv gör?
I klippet från Ellen Degeneres show (om 15-åringen som blev mördad pga av sin homosexualitet) så säger hon väldigt mycket bra saker. Bland annat att hur kan en 15-åring få för sig att det är SÅ FEL att vara homosexuell och så hotfullt och hemskt att en av samma kön skulle vilja vara hans valentine att mörda honom verkade vara det rätta att göra?! Han har ju knappast vaknat upp en morgon och kommit på det själv! Vad är det för en värld vi lever i som lär barn att 2 människor av samma kön inte kan älska varandra?!
Jag tror inte att det går att välja...vilka man ska hata och vilka man inte ska... Har man börjart hata en grupp så hittar man snart fel i någon annan grupp med människor och börjar hata de åxå! Och så lär man sina barn att hata...! Vart kommer allt detta hat ifrån? Vi är alla lika fast vi är olika. Vi har alla samma förutsättningar i grund och botten!
jag har aldrig råkat ut för något hemskt pga av att jag är homosexuell. Det värsta var när jag dejtade en kille i gbg och vi gick hand i hand på stan (han var dessutom mörkhyad...snacka om att det nog skar i ögonen på vissa) och det är en kille som passerar oss och vänder sig om efter 5 meter och skriker typ bögjävlar och så. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var han skrek..men jag minns att jag blev helt chockad. Inte så mkt över det han sa... utan mer över att han tyckte det var så hemskt att se två killar gå hand i hand (som inte störde honom på något sätt) att han verkligen ödslade energi på att vända sig om och skrika åt oss. Vad fick han ut av det? kände han sig nöjd? Trodde han att vi skulle sluta gå hand i hand?? Om han trodde det så trodde han fel!
Jag spelar ju musikalen La cage aux folles här i finland och den musikalen handlar först och främst om kärlek. Kärlek mellan föräldrar och barn, kärlek mellan man och kvinna och kärlek mellan man och man! Jag tycker att denna musikal borde spelas oftare!=) I musikalen så är vi i ensemblen utklädda till tjejer (eftersom det utspelar sig på en dragshow) En dag när vi hade spelat matine och skulle spela en föreställning till på kvällen så hade jag inte tagit med mig någon mat till teatern. Jag var hungrig så jag och min vän alma gick till en restaurang för att äta. Eftersom jag skulle spela en föreställning till så tog jag inte av mitt smink utan tog bara på mig en keps och bytte om till jeans och t-shirt och gick ut! (så jag hade alltså målade ögonbryn, rouge på kinderna och massa lila glitter runt ögonen...) Vissa reagerade ganska kraftigt när jag gick förbi..men jag kan tycka att det är ok..det hade jag nog åxå gjort om jag sett någon med så mkt smink men vanliga kläder gå förbi. När jag sedan kom tillbaka till teatern så var det vissa av de andra killarna som chockat frågade om jag verkligen hade gått ut sådär. "Det e klart" sa jag. De frågade om folk inte hade tittat väldigt mycket? "Jo visst..men om man är bög och nångång har gått hand i hand med en kille på stan så har man vant sig vid att folk tittar" sa jag och skrattade. Det var inte förrän jag sen kom hem som jag insåg vad jag verkligen hade sagt. Att jag har vant mig vid att folk tittar konstigt när man går hand i hand med en kille på stan....borde det inte ringa en varningsklocka här?!? Det är inte JAG som ska vänja mig vid att folk tittar...det är folk som ska vänja sig vid att se 2 av samma kön gå hand i hand på stan. Det är samma kärlek som mellan heterosexuella. EXAKT SAMMA KÄRLEK!! Hur svårt ska det vara att förstå?!?
Jag kommer fortsätta att gå hand i hand på stan, jag kommer inte låta rädsla och okunskap komma ivägen för kärlek. Jag har samma rätt att älska som vilken annan människa på denna planet!
Make love not war är väl ett utmärkt gammalt slagord som borde skanderas ännu mer!!
This is Mattiaz signing off!
Konsten att vara snäll
Jag fick en bok som heter Konsten att vara snäll (skriven av Stefan Einhorn) i julklapp av min moster och hennes man. Tog jag det som en hint och som en förolämpning kan man ju undra (haha), men svaret är; nej det gjorde jag verkligen inte. Blev för stunden mest bara glad över att jag fick en oväntad julklapp. Jag fick även den sista Harry Potter boken i julklapp och eftersom det var en mer väntad julklapp (och en som jag hade hoppats på att få) så var ju den så klart prio ett när jag skulle sätta igång att läsa! (sträckläste nästan hela på buss från karlskrona till uppsala), så "Konsten att vara snäll" blev liggande ett tag. Hittade den i min bokhylla (eller snarare bok-skåp som jag har här i finland) för 2 månader sen och tänkte att jag skulle ge den en chans. En otroligt spännande bok. Den beskriver på ett väldigt bra sätt vad det är att vara snäll. Och hela boken börjar med att han skriver att det i dagens samhälle nästan har blivit fullt att vara snäll. Att om man beskriver någon som snäll...så associeras det till lite dum och mesig, och det håller jag verkligen med om. Men hur blev det så??
Jag gick och funderade på denna bok när jag gick hem från jobbet idag (en underbar kväll förresten..för första gången så var det fortfarande ljust när jag gick hem och man kände riktigt hur sommaren e på väg=) ) . Jag vill vara snäll. Jag vill att folk ska uppfatta mig som en snäll kille...men jag vill ju inte att det ska sluta där, och det är kanske det som e skillnaden. Som det stog i den här boken, att man får ju inte vara snäll på ett sätt som gör att man trycker ner sig själv eller vara snäll mot någon och i samma veva vara dum mot sig själv. Det är en svår balansgång tycker jag. Och även detta faktum att vara snäll mot nogån trots att det för stunden uppfattas som allt annat en snällt. I boken tas det upp ett exempel om dålig andedräkt. Hur många skulle säga till någon som man märker har dålig andedräkt.?!? Inte så många tror jag. Jag skulle inte våga (och har inte vågat...) man e rädd att personen ska bli ledsen eller arg och man vill inte lägga sig i. Men faktum är ju att om man säger till personen i fråga så gör man ju honom/henne en tjänst i långa loppet..även fast det kanske är tungt att höra för stunden. Det är en stor skräck hos mig att jag ska ha dålig andedräkt utan att märka det och att ingen säger nått. Så om det är så, så har nu ALLA min absoluta tillåtelse att säga till mig om jag skulel ha dålig andedräkt!=)
Jag var på designmuseet här i helsingfors för några veckor sedan. Jag hade besök från London och vi skulle vara lite kulturella. Själva museet var tyvärr ingen hit för deras huvudutställning var stängd och vi fick betala 6 euro för massa tråkiga smycken...=) (men det är en annan historia) De hade ingen garderob på museet, istället så fanns det skåp där man kunde hänga in sina kläder och väskor. Detta kostade 50cent, som man sen fick tillbaka när man låste upp skåpet igen. Eftersom vi var två så skulel vi ta vars ett skåp (de var ganbska små) och i ett av skåpen låg det redan en 50centare. Vet inte om det var glömt eller om det var efterlämnat med flit, men det blev en glad överraskning för vi hade bara en 50centare och så slapp vi gå och växla eller pressa in våra saker i ett skåp. När vi sen skulle gå därifrån så lät vi det myntet vi hade hittat ligga kvar och jag lät även myntet i mitt skåp som jag hade betalat med ligga kvar...för attg vara snäll moit nästa person som kommer. Tänkte att jag skulle gå dit några dagar senare för att se om mynten fortfarande låg kvar. en typ av Pay it forward. Min kära vän Alma tyckte inte jag skulle gå tillbaka och titta eftersom risken fanns då att jag skulle bli besviken på mänskligheten för hon trodde inte det skulle ligga kvar, men jag är ändå nyfiken. Komemr kanske gå dit imorgon (ligger på vägen till teatern) och OM de skulle vara så att de int eliger kvar så ska man kanske lägga dit två nya mynt. Så blir någon glad när de hittar dem. Det kostar ju inte ås mkt och är inte så svårt att vara snäll!
En gång när jag borde vatt snäll men inte vågade var när jag var i London för några veckor sedan (speciellt eftersom jag precis hade läst slut "konsten att vara snäll" på planet dit)
Jag kom till tågstationen ganska sent en kväll och visste inte vilket tåg jag skulle ta för att komma hem till min kompis där jag bodde (Hon bodde inte på tunnelbane-linjen utan man tar vanligt tåg dit) så jag går till biljettkassorna för att fråga. När jag kommer dit står det en tjej och pratar med mannen i luckan. Av det jag hör så förstår jag att hon har försökt köpa en tågbiljett i en av automaterna men den har bara tagit hennes pengar utan att ge henne någon biljett. Mannen i luckan bara skakar på huvudet och säger att det inte är hans problem. Hon ber att få låna telefonen något som mannen åxå nekar till. Det utvecklar sig till en ganska så hetsk diskussion. Här står jag och har världens bästa chans att göra något snällt; gå fram och fråga om hon vill låna pengar till en biljett, eller bara låna min telefon, men vad gör jag.... Jag går därifrån för jag känner mig lite dum som står och lyssnar på deras samtal och vill inte lägga mig i! Jag försöker själv leta upp nånstans där jag kan ta reda på vilket tåg jag ska ta men misslyckas och går tillbaka 5 minuter senare till samma ställe. Tjejen är borta så jag går fram och frågar vilket tåg jag ska ta. Mannen tittar lite surt på mig och muttrar fram att jag ska åka från perrong 5. På tåget sen fick jag så otroligt dåligt samvete äver denna stackars tjej. Jag menar, hade jag varit hon så hade jag bara blivit glad över att någon erbjöd sin hjälp, och jag kände mig så dum som bara hade "blundat" för ett problem istället för att göra nånting åt det. Så då bestämde jag mig för att nästa gång jag hamnar i nån liknande situation inte låta feghet stå ivägen för ett försök att hjälpa någon. Det värsta som kan hända är ju faktiskt att man bara får ett nej tack!
Jag tror tyvär inte att jag är speciellt ensam om att vända ryggen till och låta folk sköta sitt när man ser någon som behöver hjälp... Men en sån värld vill inte jag leva i. Jag vill leva i en värld där vi hjälper varandra! Som min kloka vän rickard berättade häromdagen, att på hans brorsdotters skola så får barnen massera varandra ofta, för de har pedagogiken att den man masserar den slår man inte! Och kan det inte var likadant med något sånt här...den man är snäll mot, den är snäll tillbaka, och då behöver det nödvändigtvis inte vara tillbaka till den som var snäll från början utan kanske till någon annan och så är den snäll mot någon osv. Så vill jag försöka leva iallafall! Jag är inte dum, men snäll! =)
This is Mattiaz signing off! =)
Jag gick och funderade på denna bok när jag gick hem från jobbet idag (en underbar kväll förresten..för första gången så var det fortfarande ljust när jag gick hem och man kände riktigt hur sommaren e på väg=) ) . Jag vill vara snäll. Jag vill att folk ska uppfatta mig som en snäll kille...men jag vill ju inte att det ska sluta där, och det är kanske det som e skillnaden. Som det stog i den här boken, att man får ju inte vara snäll på ett sätt som gör att man trycker ner sig själv eller vara snäll mot någon och i samma veva vara dum mot sig själv. Det är en svår balansgång tycker jag. Och även detta faktum att vara snäll mot nogån trots att det för stunden uppfattas som allt annat en snällt. I boken tas det upp ett exempel om dålig andedräkt. Hur många skulle säga till någon som man märker har dålig andedräkt.?!? Inte så många tror jag. Jag skulle inte våga (och har inte vågat...) man e rädd att personen ska bli ledsen eller arg och man vill inte lägga sig i. Men faktum är ju att om man säger till personen i fråga så gör man ju honom/henne en tjänst i långa loppet..även fast det kanske är tungt att höra för stunden. Det är en stor skräck hos mig att jag ska ha dålig andedräkt utan att märka det och att ingen säger nått. Så om det är så, så har nu ALLA min absoluta tillåtelse att säga till mig om jag skulel ha dålig andedräkt!=)
Jag var på designmuseet här i helsingfors för några veckor sedan. Jag hade besök från London och vi skulle vara lite kulturella. Själva museet var tyvärr ingen hit för deras huvudutställning var stängd och vi fick betala 6 euro för massa tråkiga smycken...=) (men det är en annan historia) De hade ingen garderob på museet, istället så fanns det skåp där man kunde hänga in sina kläder och väskor. Detta kostade 50cent, som man sen fick tillbaka när man låste upp skåpet igen. Eftersom vi var två så skulel vi ta vars ett skåp (de var ganbska små) och i ett av skåpen låg det redan en 50centare. Vet inte om det var glömt eller om det var efterlämnat med flit, men det blev en glad överraskning för vi hade bara en 50centare och så slapp vi gå och växla eller pressa in våra saker i ett skåp. När vi sen skulle gå därifrån så lät vi det myntet vi hade hittat ligga kvar och jag lät även myntet i mitt skåp som jag hade betalat med ligga kvar...för attg vara snäll moit nästa person som kommer. Tänkte att jag skulle gå dit några dagar senare för att se om mynten fortfarande låg kvar. en typ av Pay it forward. Min kära vän Alma tyckte inte jag skulle gå tillbaka och titta eftersom risken fanns då att jag skulle bli besviken på mänskligheten för hon trodde inte det skulle ligga kvar, men jag är ändå nyfiken. Komemr kanske gå dit imorgon (ligger på vägen till teatern) och OM de skulle vara så att de int eliger kvar så ska man kanske lägga dit två nya mynt. Så blir någon glad när de hittar dem. Det kostar ju inte ås mkt och är inte så svårt att vara snäll!
En gång när jag borde vatt snäll men inte vågade var när jag var i London för några veckor sedan (speciellt eftersom jag precis hade läst slut "konsten att vara snäll" på planet dit)
Jag kom till tågstationen ganska sent en kväll och visste inte vilket tåg jag skulle ta för att komma hem till min kompis där jag bodde (Hon bodde inte på tunnelbane-linjen utan man tar vanligt tåg dit) så jag går till biljettkassorna för att fråga. När jag kommer dit står det en tjej och pratar med mannen i luckan. Av det jag hör så förstår jag att hon har försökt köpa en tågbiljett i en av automaterna men den har bara tagit hennes pengar utan att ge henne någon biljett. Mannen i luckan bara skakar på huvudet och säger att det inte är hans problem. Hon ber att få låna telefonen något som mannen åxå nekar till. Det utvecklar sig till en ganska så hetsk diskussion. Här står jag och har världens bästa chans att göra något snällt; gå fram och fråga om hon vill låna pengar till en biljett, eller bara låna min telefon, men vad gör jag.... Jag går därifrån för jag känner mig lite dum som står och lyssnar på deras samtal och vill inte lägga mig i! Jag försöker själv leta upp nånstans där jag kan ta reda på vilket tåg jag ska ta men misslyckas och går tillbaka 5 minuter senare till samma ställe. Tjejen är borta så jag går fram och frågar vilket tåg jag ska ta. Mannen tittar lite surt på mig och muttrar fram att jag ska åka från perrong 5. På tåget sen fick jag så otroligt dåligt samvete äver denna stackars tjej. Jag menar, hade jag varit hon så hade jag bara blivit glad över att någon erbjöd sin hjälp, och jag kände mig så dum som bara hade "blundat" för ett problem istället för att göra nånting åt det. Så då bestämde jag mig för att nästa gång jag hamnar i nån liknande situation inte låta feghet stå ivägen för ett försök att hjälpa någon. Det värsta som kan hända är ju faktiskt att man bara får ett nej tack!
Jag tror tyvär inte att jag är speciellt ensam om att vända ryggen till och låta folk sköta sitt när man ser någon som behöver hjälp... Men en sån värld vill inte jag leva i. Jag vill leva i en värld där vi hjälper varandra! Som min kloka vän rickard berättade häromdagen, att på hans brorsdotters skola så får barnen massera varandra ofta, för de har pedagogiken att den man masserar den slår man inte! Och kan det inte var likadant med något sånt här...den man är snäll mot, den är snäll tillbaka, och då behöver det nödvändigtvis inte vara tillbaka till den som var snäll från början utan kanske till någon annan och så är den snäll mot någon osv. Så vill jag försöka leva iallafall! Jag är inte dum, men snäll! =)
This is Mattiaz signing off! =)
Malmö
Nu var det några dagar sedan jag skrev nått här...så nu fick det vara dags igen även fast blogg-suget inte är det starkaste.
Har haft super mysiga dagar nere i skåneland. Först Malmö i 2 dagar sen Bjärnum i 2 dagar och sen malmö igen. I bjärnum så hade jag och Helena auditionteknik med eleverna vilket var super kul. De är så otroligt duktiga...och det är kul för man känner igen så sig mycket i dem. Både förväntan, spänning och osäkerhet inför framtiden. Jag var ju precis där (nåja...8 år sedan..men det känns som att det inte var så längesen.)
Sen blev det födelsedags fest hemma hos Martina. Vi var inte så många..men det var en av de roligaste fester jag varit på på väldigt länge! Jag hade köpt ett spel till Martina (i försenad inflyttningspresent) som hette "hur fan visste du det" och som bara var en massa frågor som om man visste svaren så kan man undra hur man visste det. otroligt roligt. Så det blev spännande diskussioner om fluffers, äggledare (sterilisering), hastighet på kroppsvätskor (både det ena och det andra) mm. otroligt underhållande.
Igår och idag (söndag och måndag alltså) så har det ju varit så fantastiskt fint väder. Promenerade runt i söndags med min fru och vår fantastiska vän Helena en stund innan Helena skulle ta tåget tillbaka hem och jag och martina fortsatte till espresso house för kaffe och cheescake. Eftersom det var så fint väder så var ju hela malmö ute kändes det som och det fanns inte en stol ledig på utomhusserveringen...så vi fick snällt sitta inomhus. Men det var mysigt det åxå. Igår kväll blev det första utomhus-ölen för säsongen...även fast det nog var tur att det hängde en värmelampa över bordet=)
Idag blev det återigen fika på espressohouse (jag har ett "coffe-card" där nu så jag får 10% rabatt=) ) , men denna gång utomhus och med underbara energiknippet Lilli. Man kan inte bli annat än på gott humör av denna människa=) Både jag och Martina hade ont i käkarna efter att ha lett och skrattat hela fikan igenom!
Innan fikan hann jag slänga ihop en egen cheescake innan jag stack hemifrån så den ligger i frysen och väntar på oss.
Nu blir det bakad potatis till middag. gott gott
Vill bara säga åxå att ja, jag skriver lite snabbt så det blir konstiga stavfel ibland här och var...bara så ni vet! (som att det råkade smyga in sig ett extra s i ordet glasögon sist! ) =)
This is mattiaz signing off!
Uppvaktning på födelsedag!
Så har man tagit sig ner till södra Sverige...närmare bestämt Sveriges 3:e största stad Malmö.
Flygresan gick bra...inte nämnvärt mycket turbulens och allt var i tid (och jag fick inte ont i öronen!). Tog tåget in till Malmö central och ringde min kära vän Richard (som blev mycket upprörd över att jag inte nämnde honom i mitt första blogg inlägg...så Richard, varsegod nu är du nämnd=) ) och han var så snäll så han kom och hämtade mig på stationen och körde mig hem till min fru! Vissa har på facebook förundrats över detta uttryck att jag skulle ha en fru...men det ligger helt enkelt till så att jag och Martina har kommit fram till att vi skulle passa så perfekt till varandra (i alla avseenden...vetenskapligt bevisat åxå) och hade gift oss om det inte var för en smärre liten detalj (vad denna detalj är kan ju de som inte vet försöka lista ut..haha). Det var så skönt att komma "hem" igen! =)
Idag är det Martinas (min frus) födelsedag. Och detta ska firas! Och man ska ju alltid väckas med frukost på sängen på sin födelsedag..(e det inte lag på det..?!? jag tror det!=) ) Så jag och Richard planerade in detta... problemet var bara att Martina skulle stiga upp halv 6 i morse för hon skulle iväg till Bjärnum och undervisa. Men det hjälptes inte. Är det ens födelsedag så är det. Jag och Richard bestämde att han skulle komma klockan 10 över 5.
Jag och Martina somnade vid halv 2 tiden..och jag låg och halv slumrade fram till kl 5 eftersom jag inte ville att hon skulle höra att jag hade ställt min väckarklocka eller vakna när jag gick upp. Så klockan 5 smög jag upp. sakta sakta (och halvblind eftersom jag glömde att ta på mig mina glassögon som låg brevid Martinas säng..och jag vågade inte smyga tillbaka och hämta dem ifall hon skulle vakna!) Tog på mig strumpor och skor och låste försiktigt försiktigt upp ytterdörren och smög ut och över gården för att släppa in Richard. Där stod jag kl 10 över 5 på morgonen i pyjamas och håret på svaj och frös och väntade på nån....som inte dök upp! Han hade försovit sig..haha..(Det gör verkligen inget Richard jag förstår dig!! och DU behöver sova mer..så det e så!) Så efter att ha stått där i 10 minuter (och skrämt slag på en kille som gick förbi och inte förväntade sig att det skulle stå en zombie och stirra ut vid en port där han gick) så smög jag tillbaka upp i lägenheten och gjorde i ordning en liten frukostbricka. Försök att koka the och bre knäckemackor ljudlöst så får ni se hur lätt det är..=) Iallafall så fick jag ihop lite grann och gick in sjöng med min allra vackraste morgonröst, ja må du leva... =) 2 paket följde åxå med frukostbrickan. Det är så kul att ge presenter=) Det hela var mycket uppskattat!
(somnade sen efter att ha tittat på när Martina ätit frukost och sov till klockan 11)
Undrar nu om jag får samma uppvaktning på min födelsedag...ja det återstår ju att se (men som sagt...tror att det står i grundlagen=)
This is Mattiaz signing off!
Flygplatsen
Nu sitter jag på flygplatsen i Helsingfors och väntar. Mitt plan till köpenhamn ska gå 21.15...ska bli spännande och se om det för en gångs skull lyfter i tid...tycker aldrig det brukar hända! Men kanske det här gången. Hoppas det.
Jag har blivit ganska trött på flygplatser de senaste åren eftersom jag flugit så mkt i mitt jobb (vad vuxet det låter..."flugit så mkt i mitt jobb"...haha). Speciellt Oslos flygplats är ett ställe som jag ogillar. Tror det har med all väntan att göra. Att man måste vara så tidigt på flygplatsen för att checka in sitt baggage...komma igenom säkerhetskontrollen utan att det piper (vilket ju händer...hade ett par skor som typ varann gång pep och varannan gång inte...ja alltså...metalldetektorn pep..inte själva skorna. Men hur säkert känns det...när det piper ibland och ibland inte...?!?:..allt kanske bara är bluff..gjort av plast?...näää?! =) ) och sen när man lyckats ta sig igenom allt det där så har man minst en timme att slå ihjäl. Och även fast alla måste vara där ganska tidigt så är det ändå en stressad stämning. Folk springer hit och dit...ska hinna köpa sina flaskor sprit på taxfree och kanske få med sig en parfym som present till frugan....ohh..inte glömma barnen..de måste ju ha lite godis åxå! och det är DYRT på flygplatser!! När jag jobbade på båt i oslo s¨flög jag en gång i månaden från arlanda tidigt på morgonen. Så det blev att man alltid köpte frukost där. 50kr för en torr liten fralla med en ynka ostbit på!!! och så måste man ju ha nått att dricka till åxå!!
Tur nu att man kan ha med sig sin laptop och koppla upp sig på internet (även fast detta åxå är dyrt..betalde nu 8 euro=ca 80 kr för en timme!!!) och slå ihjäl tiden på det sättet!
De flygplatser som jag vatt på är dessa:
Arlanda, Stockholm (Otaliga gånger de senaste året...)
Gaardemoen, Oslo (Otaliga gånger de senaste åren...)
Kastrup, Köpenhamn (Otaliga gånger de senaste året...)
Vantaa, Helsingfors ( Ca 9 gånger...kommer bli fler)
Landvetter, Göteborg ( Ca 4 gånger)
Las Palmas, Gran Canaria ( 6 gånger)
Standsted, London ( minst 6 gånger)
JFK, New York (2 gånger)
Amsterdam (2 gånger)
Barcelona (2 gånger)
Kalmar (2 gånnger)
Så jag har en viss erfarenhet av flygplatser. och är ganksa trött på dem. Undra hur man skulle kunan göra dem mer intressante... LIte bättre och finare skulel kanske göra susen. LIte träd och växter? LUgna avdelningar där man kan läsa...OCH mjukare och skönare stolar som man inte får ont i rumpan VARJE gåäng man måste sitta och vänta. Som jag skrev innan så är det ju ganska så vanligt att planen är försenade åxå så man får sitta ännu längre än beräknat!
Ser än så länge ut som att mitt plan ska vara i tid (peppar peppar...) Buisness männen med sina portföljer har radat upp sig framför disken så att de kan gå på först (ett fenomen jag inte förstår när man har sittplats...planet lyfter ju inte bara för att de har gått på planet först...alla måste ju på, så varför stå och köa i flera minuter för att sen måste sitta PÅ flygplanet och vänta?:::sitt ner och ta det lugnt!)
Dags att avsluta och stiga på SAS planet som ska ta mig ner till köpenhamn. Hoppas på en lugn och säker resa (ogillar när det är turbulens!)
This is Mattiaz signing off
Jag har blivit ganska trött på flygplatser de senaste åren eftersom jag flugit så mkt i mitt jobb (vad vuxet det låter..."flugit så mkt i mitt jobb"...haha). Speciellt Oslos flygplats är ett ställe som jag ogillar. Tror det har med all väntan att göra. Att man måste vara så tidigt på flygplatsen för att checka in sitt baggage...komma igenom säkerhetskontrollen utan att det piper (vilket ju händer...hade ett par skor som typ varann gång pep och varannan gång inte...ja alltså...metalldetektorn pep..inte själva skorna. Men hur säkert känns det...när det piper ibland och ibland inte...?!?:..allt kanske bara är bluff..gjort av plast?...näää?! =) ) och sen när man lyckats ta sig igenom allt det där så har man minst en timme att slå ihjäl. Och även fast alla måste vara där ganska tidigt så är det ändå en stressad stämning. Folk springer hit och dit...ska hinna köpa sina flaskor sprit på taxfree och kanske få med sig en parfym som present till frugan....ohh..inte glömma barnen..de måste ju ha lite godis åxå! och det är DYRT på flygplatser!! När jag jobbade på båt i oslo s¨flög jag en gång i månaden från arlanda tidigt på morgonen. Så det blev att man alltid köpte frukost där. 50kr för en torr liten fralla med en ynka ostbit på!!! och så måste man ju ha nått att dricka till åxå!!
Tur nu att man kan ha med sig sin laptop och koppla upp sig på internet (även fast detta åxå är dyrt..betalde nu 8 euro=ca 80 kr för en timme!!!) och slå ihjäl tiden på det sättet!
De flygplatser som jag vatt på är dessa:
Arlanda, Stockholm (Otaliga gånger de senaste året...)
Gaardemoen, Oslo (Otaliga gånger de senaste åren...)
Kastrup, Köpenhamn (Otaliga gånger de senaste året...)
Vantaa, Helsingfors ( Ca 9 gånger...kommer bli fler)
Landvetter, Göteborg ( Ca 4 gånger)
Las Palmas, Gran Canaria ( 6 gånger)
Standsted, London ( minst 6 gånger)
JFK, New York (2 gånger)
Amsterdam (2 gånger)
Barcelona (2 gånger)
Kalmar (2 gånnger)
Så jag har en viss erfarenhet av flygplatser. och är ganksa trött på dem. Undra hur man skulle kunan göra dem mer intressante... LIte bättre och finare skulel kanske göra susen. LIte träd och växter? LUgna avdelningar där man kan läsa...OCH mjukare och skönare stolar som man inte får ont i rumpan VARJE gåäng man måste sitta och vänta. Som jag skrev innan så är det ju ganska så vanligt att planen är försenade åxå så man får sitta ännu längre än beräknat!
Ser än så länge ut som att mitt plan ska vara i tid (peppar peppar...) Buisness männen med sina portföljer har radat upp sig framför disken så att de kan gå på först (ett fenomen jag inte förstår när man har sittplats...planet lyfter ju inte bara för att de har gått på planet först...alla måste ju på, så varför stå och köa i flera minuter för att sen måste sitta PÅ flygplanet och vänta?:::sitt ner och ta det lugnt!)
Dags att avsluta och stiga på SAS planet som ska ta mig ner till köpenhamn. Hoppas på en lugn och säker resa (ogillar när det är turbulens!)
This is Mattiaz signing off
Första försöket
Jaha....så har man skaffat sig en blogg. Men vad man ska man skriva? Vem kommer läsa?
Någon (denna någon var ingen mindre än emil...vars blogg jag hade läst och tyckte mycket om..så det var därför jag åxå ville skaffa en blogg) sa att jag skulle skaffa en blogg så han kunde läsa om vad som händer i mitt liv. Så... antar att jag ska skiva vad som händer i mitt liv då.!
Klockan är 23:23 och jag sitter i min lilla lägenhet i Helsingfors. Har haft en ganska bra dag. Gick upp inte allt för sent (har en tendens att stanna i sängen fram till...ja över 12 på dagarna iallafall=) och åt frukost och sen gick jag en sväng på stan och köpte ett komplement till min födelsedagspresent till martina som fyller år på torsdag...och så köpte jag en väska så jag slipper släpa min (annas för att vara exakt) gigantiska väska fram och tillbaka mellan malmö och helsingfors denna gång. Ska ju bara vara borta i 6 dagar nu. Jag ska ju åka till sverige och,....men vänta...pratade jag inte om min dag...jo det gjorde jag...kan berätta om min sverige resa senare (vad svårt det var det här med att blogga =) ) Efter mitt lilla shoppande så gick jag till teatern (svenska teatern om det nu skulle vara nån som läser som inte vet att jag jobbar där för tillfället..i föreställningen La cage aux folles). Kom på att jag bara hade ätit frukost så gick och köpte mig en sallad på McDonald...sen så var det dags för cleaningrep. Tanken var att vi skulle gå igenom alla dansnummer....vi hann med öppningnumret, sen hade en och en halvtimme gått och det var dags för smink! Andreas var sjuk så vår swing Antti hoppade in på hans plats så det gick bra. Min kompis Linda var och tittade (hennes kille daniel e åxå med i ensemblen). Alltid skönt att ha nån man känner i publiken..blir liksom en extra kick! Imorgon har vi föreställning klockan 12. Sååååå tidigt!! Måste vara på teatern 9:30 för smink...och sen ska man försöka få kroppen att vakna till liv och bli vig (hahahaha) så man kan göra alla det där höga kickarna i can-can. Usch...vilket liv man lever=) SEN:....får jag åka hem till sverige!! =) Det ska bli så underbart...även om det bara är för 6 dagar. Hem till min "fru" (Martina) och bara mysa med henne!! =)
Återkommer med den historien sen.=)
Undra hur mycket man måste skriva per gång....jag skulle behöva en "Blogga for dummies"...undra om det finns nån sån?!=)
Antar att det inte finns nån "lag" på hur långt eller kort det måste vara....så jag tror det får räcka för den här gången.
This is mattiaz signing off...=)
Någon (denna någon var ingen mindre än emil...vars blogg jag hade läst och tyckte mycket om..så det var därför jag åxå ville skaffa en blogg) sa att jag skulle skaffa en blogg så han kunde läsa om vad som händer i mitt liv. Så... antar att jag ska skiva vad som händer i mitt liv då.!
Klockan är 23:23 och jag sitter i min lilla lägenhet i Helsingfors. Har haft en ganska bra dag. Gick upp inte allt för sent (har en tendens att stanna i sängen fram till...ja över 12 på dagarna iallafall=) och åt frukost och sen gick jag en sväng på stan och köpte ett komplement till min födelsedagspresent till martina som fyller år på torsdag...och så köpte jag en väska så jag slipper släpa min (annas för att vara exakt) gigantiska väska fram och tillbaka mellan malmö och helsingfors denna gång. Ska ju bara vara borta i 6 dagar nu. Jag ska ju åka till sverige och,....men vänta...pratade jag inte om min dag...jo det gjorde jag...kan berätta om min sverige resa senare (vad svårt det var det här med att blogga =) ) Efter mitt lilla shoppande så gick jag till teatern (svenska teatern om det nu skulle vara nån som läser som inte vet att jag jobbar där för tillfället..i föreställningen La cage aux folles). Kom på att jag bara hade ätit frukost så gick och köpte mig en sallad på McDonald...sen så var det dags för cleaningrep. Tanken var att vi skulle gå igenom alla dansnummer....vi hann med öppningnumret, sen hade en och en halvtimme gått och det var dags för smink! Andreas var sjuk så vår swing Antti hoppade in på hans plats så det gick bra. Min kompis Linda var och tittade (hennes kille daniel e åxå med i ensemblen). Alltid skönt att ha nån man känner i publiken..blir liksom en extra kick! Imorgon har vi föreställning klockan 12. Sååååå tidigt!! Måste vara på teatern 9:30 för smink...och sen ska man försöka få kroppen att vakna till liv och bli vig (hahahaha) så man kan göra alla det där höga kickarna i can-can. Usch...vilket liv man lever=) SEN:....får jag åka hem till sverige!! =) Det ska bli så underbart...även om det bara är för 6 dagar. Hem till min "fru" (Martina) och bara mysa med henne!! =)
Återkommer med den historien sen.=)
Undra hur mycket man måste skriva per gång....jag skulle behöva en "Blogga for dummies"...undra om det finns nån sån?!=)
Antar att det inte finns nån "lag" på hur långt eller kort det måste vara....så jag tror det får räcka för den här gången.
This is mattiaz signing off...=)
