Barn
Jag har en vän som har 2 barn. Hon och jag har varit vänner i ungefär 8 år nu...så jag har även följt hennes barns uppväxt. När jag började lära känna denna familj så var barnen 5 och 7 år och nu är det alltså 13 och 15 år gamla. Det som har varit så kul att se är hur utveklingen sker...och att utifrån se hur föräldrar är mot sina barn och hur de reagerar på det. Jag tycker ju att min vän är världens bästa mamma! Hon ger så mycket kärlek till sina barn och hon gör det viktigaste som jag tror många föräldrar idag glömmer bort; Hon lägger ner tid på sina barn! Hon lyssnar på dem, hon förklarar när de har frågor, hon hjälper dem när de behöver hjälp, och peppar dem när de behöver en "knuff" i rätt riktning!
Jag har kännt igen mig själv väldigt mycket i min väns äldsta barn. Kommer ihåg många kvällar då det var bråk och skrik vid läggdags och det var likadant hemma hos oss när vi var små. Jag ville nog aldrig gå och lägga mig. Och man smög upp och ville vara med de vuxna. Man tyckte att det var så orättvist att man skulle behöva gå och lägga sig och sova när inte alla andra behövde det. Eftersom jag åxå är minsta barnet så var det så klart EXTRA orättvist eftersom jag var den som hade läggdags först.
Det var så mycket saker som man blev tillsagd att göra som man då blev arg och sur över och som man inte fattade. Och det ska väl vara så antar jag..men jag har upptäckt nu vilken häftig känsla det är att komma på saker som min mamma sa som jag, när jag var liten, blev upprörd över, faktiskt nu är så tacksam över att hon gjorde. Ta tex det här med barnförbjudna filmer. Min mamma hade en stenhård filosofi om att är det 15-års gräns på en film då får man vänta tills man är 15 innan man får se den. Vi hade MÅNGA diskussioner och bråk om detta hemma, men nu är jag så glad att hon gjorde så. Inte för att jag kanske tror att jag hade blivit skadad av att se filmerna..men jag tycker att hon har så rätt. Det finns en anledning till att det är 15-års gräns, och vissa saker är verkligen inte bra för barn att se. Jag tror att nån enstaka gång så fick jag nog se nån 15-års film innan jag hade fyllt 15...men då hade min mamma sett filmen innan, och ansåg att det inte fanns nått som var så farligt i filmen, och hon satt säkert dessutom med.
En annan sak var ju det här med tider. Att man fick en tid då man skulle vara hemma på kvällen (eller natten ju äldre man blev). Då tyckte man att ens föräldrar var lite fåniga...varför ska man behöva passa en tid..."tänk om jag måste gå mitt när det är som roligast" mm....men NU förstår jag ju att de bara vill ens bästa. Det här var ju före mobiltelefonernas tid...så jag kan verkligen förstå att min mamma ville att jag skulle vara hemma ett visst klockslag...och var man inte det så förstår jag nu att hon blev orolig. Hade jag haft barn nu så hade jag inte vågat släppa iväg dem själva (speciellt inte efter alt som hänt med mordet på engla och så!) Det måste åxå vara en så svår balansgång för en förälder att veta hur mycket man ska låta sitt barn få gå själv (för man vill ju att de ska lära sig att stå på egna ben, och visa att man litar på dem) och när man ska sätta stopp ("hon är ju fortfarande ett barn..."). Jag avundas inte föräldrar...det är ett tufft jobb! Och jag tror inte att alla klarar av det. Se så många barn som det går illa för pga dåliga hemförhållanden. Ingen kärlek, ingen uppmuntran, inte ens nån uppmärksamhet för att man finns....då är det väl inte så konstigt att barnet gör allt för att få det..och då gör de det tex genom att börja stjäla, klottra, slå någon i skolan... Jag är ganska övertygad om att 90% av alla som e så kallade "värstingar" i skolan...inte har så mkt kärlek och uppmuntran hemifrån! Och föräldrarna får säga vad de vill...har man satt ett barn till världen så får man ta sitt ansvar tills barnen är 18..!
Man trodde när man var liten att ens föräldrar hade svar på ALLT! Men jag har insett nu...att det har de inte (lika lite som att jag har svar på allt nu bara för att jag är vuxen). De gör ju bara det bästa det kan. Och jag kan väl så här i efterhand få lite dåligt samvete för alla gånger man bråkat och surat över saker som ens föräldrar bara gjort av kärlek för en, men det förstod man inte då. Men idag är jag tacksam över vilka fina föräldrar jag har! Det kan inte vatt lätt alla gånger att uppfostra mig. Jag tror inte jag själv skulle klarat av det så jag är väldigt imponerad!
This is Mattiaz signing off.
Jag har kännt igen mig själv väldigt mycket i min väns äldsta barn. Kommer ihåg många kvällar då det var bråk och skrik vid läggdags och det var likadant hemma hos oss när vi var små. Jag ville nog aldrig gå och lägga mig. Och man smög upp och ville vara med de vuxna. Man tyckte att det var så orättvist att man skulle behöva gå och lägga sig och sova när inte alla andra behövde det. Eftersom jag åxå är minsta barnet så var det så klart EXTRA orättvist eftersom jag var den som hade läggdags först.
Det var så mycket saker som man blev tillsagd att göra som man då blev arg och sur över och som man inte fattade. Och det ska väl vara så antar jag..men jag har upptäckt nu vilken häftig känsla det är att komma på saker som min mamma sa som jag, när jag var liten, blev upprörd över, faktiskt nu är så tacksam över att hon gjorde. Ta tex det här med barnförbjudna filmer. Min mamma hade en stenhård filosofi om att är det 15-års gräns på en film då får man vänta tills man är 15 innan man får se den. Vi hade MÅNGA diskussioner och bråk om detta hemma, men nu är jag så glad att hon gjorde så. Inte för att jag kanske tror att jag hade blivit skadad av att se filmerna..men jag tycker att hon har så rätt. Det finns en anledning till att det är 15-års gräns, och vissa saker är verkligen inte bra för barn att se. Jag tror att nån enstaka gång så fick jag nog se nån 15-års film innan jag hade fyllt 15...men då hade min mamma sett filmen innan, och ansåg att det inte fanns nått som var så farligt i filmen, och hon satt säkert dessutom med.
En annan sak var ju det här med tider. Att man fick en tid då man skulle vara hemma på kvällen (eller natten ju äldre man blev). Då tyckte man att ens föräldrar var lite fåniga...varför ska man behöva passa en tid..."tänk om jag måste gå mitt när det är som roligast" mm....men NU förstår jag ju att de bara vill ens bästa. Det här var ju före mobiltelefonernas tid...så jag kan verkligen förstå att min mamma ville att jag skulle vara hemma ett visst klockslag...och var man inte det så förstår jag nu att hon blev orolig. Hade jag haft barn nu så hade jag inte vågat släppa iväg dem själva (speciellt inte efter alt som hänt med mordet på engla och så!) Det måste åxå vara en så svår balansgång för en förälder att veta hur mycket man ska låta sitt barn få gå själv (för man vill ju att de ska lära sig att stå på egna ben, och visa att man litar på dem) och när man ska sätta stopp ("hon är ju fortfarande ett barn..."). Jag avundas inte föräldrar...det är ett tufft jobb! Och jag tror inte att alla klarar av det. Se så många barn som det går illa för pga dåliga hemförhållanden. Ingen kärlek, ingen uppmuntran, inte ens nån uppmärksamhet för att man finns....då är det väl inte så konstigt att barnet gör allt för att få det..och då gör de det tex genom att börja stjäla, klottra, slå någon i skolan... Jag är ganska övertygad om att 90% av alla som e så kallade "värstingar" i skolan...inte har så mkt kärlek och uppmuntran hemifrån! Och föräldrarna får säga vad de vill...har man satt ett barn till världen så får man ta sitt ansvar tills barnen är 18..!
Man trodde när man var liten att ens föräldrar hade svar på ALLT! Men jag har insett nu...att det har de inte (lika lite som att jag har svar på allt nu bara för att jag är vuxen). De gör ju bara det bästa det kan. Och jag kan väl så här i efterhand få lite dåligt samvete för alla gånger man bråkat och surat över saker som ens föräldrar bara gjort av kärlek för en, men det förstod man inte då. Men idag är jag tacksam över vilka fina föräldrar jag har! Det kan inte vatt lätt alla gånger att uppfostra mig. Jag tror inte jag själv skulle klarat av det så jag är väldigt imponerad!
This is Mattiaz signing off.
Kommentarer
Postat av: frida
Hej Tiaz! Du skriver så klokt! Hoppas allt är bra med dig! Visst är det skönt att få skriva av sig?! Ha det gott! Vi ses snart hoppas jag (o några till)!
Trackback
